indiemaffian

RETRO: SUEDE - DIGGING A HOLE

2007-01-12T22:36:00.000+01:00

7e april.. 1997

Bonus #1: Cloud Cult - Take Your Medicine
Bonus #2: Bloc Party - Hunting For Witches

Patrick Wolf - Overture

2007-01-04T14:30:00.000+01:00

TJA! Det var ett tag sedan nu, jul och nyår har säkert hindrat de flesta. Nu hoppas jag dock vi får upp takten, och varför inte börja med den fetaste posten på länge? Patricks Wolf var aktuell här på indiemaffian med Accident & Emergency för ett tag sedan, och nu är det dags för en ny låt från albumet The Magic Position som släpps 26:e februari! Inledningen är rätt fet hörni! Lyssna!

PS: Sen är ju omslaget så jäkla läckert.

GOD JUL!

2006-12-23T23:42:00.000+01:00

Ataxia - The Empty's Response

2006-12-19T21:54:00.000+01:00

Här kommer ett smakprov från Ataxias nya. Håll tillgodo.

Herrns 2006

2006-12-18T18:45:00.000+01:00

Vad ska man egentligen tycka om 2006 som musikår? Å ena sidan levererade många av mina gamla favoriter stora besvikelser (At War With The Mystics, First Impressions Of Earth, So Divided), men å andra sidan har jag fått ett otal nya favoritartister. En av dem större än de andra.

Jag kommer inte ihåg när jag hörde Destroyer's Rubies för första gången, men antagligen stängde jag av efter ungefär tre minuter. Dan Bejars röst tar ett tag att vänja sig vid, men när man väl smälter så gör man det ordentligt. Hela mitt musikår har praktiskt taget handlat om Destroyer. Fantastiska skivor som Ys, Shut Up I Am Dreaming och So This Is Goodbye krymper till petitesser när man jämför dem med årets bästa skiva. Håkan Steen gav den förresten sex av tio i Sonic.

Listor är roliga att göra, men också svåra. Jag har egentligen 50 placeringar på min årslista, men känner inte att jag kan stå för samtliga placeringar på en så omfattande rangordning. Jag nöjer mig med 25. Naturligtvis kommer jag inte kunna stå för listan imorgon, men vad ska man göra? Ettan kommer åtminstone alltid att vara solklar.

25. Irene - Apple Bay
24. Ladyhawk - Ladyhawk
23. My Latest Novel - Wolves
22. Annuals - Be He Me
21. Fujiya & Miyagi - Transparent Things
20. Cat Power - The Greatest
19. Guillemots - Through the Windowpane
18. Benoît Pioulard - Precis
17. Yo La Tengo - I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass
16. Ms. John Soda - Notes And The Like
15. TV On The Radio - Return to Cookie Mountain
14. Sonic Youth - Rather Ripped
13. The Horror The Horror - The Horror The Horror
12. Milosh - Meme
11. The Decemberists - The Crane Wife
10. Bat For Lashes - Fur And Gold
9. Belle & Sebastian - The Life Pursuit
8. Swan Lake - Beast Moans
7. The Pipettes - We Are The Pipettes
6. Sunset Rubdown - Shut Up I Am Dreaming
5. The Exploding Hearts - Shattered
4. Midlake - The Trials of Van Occupanther
3. Joanna Newsom - Ys
2. Junior Boys - So This Is Goodbye
1. Destroyer - Destroyer's Rubies

Så vad ska man, egentligen, tycka om 2006 som musikår? Jag känner mig i alla fall, när jag tittar på min lista, väldigt nöjd.

Till sist: för er som missat, här kommer ett smakprov på årets bästa skiva.

THE BEES - LEFT FOOT STEPDOWN

2006-12-18T10:31:00.000+01:00

Do the left foot stepdown!

The Boy Least Likely To - Little Donkey

2006-12-17T20:03:00.000+01:00

Indiemaffian har bytt skepnad och här kommer också är jättefin jullåt som pricken över i:et. Ursäkta att den inte är så ny, men den är så fin!

THE VEILS - Night Thoughts Of A Tired Surgeon

2006-12-16T00:00:00.000+01:00

Nux Vomica, The Veils andra album är just nu på 25e plats på min preliminära "årets bästa album"-lista, men den är i ärlighetens namn inte lika bra som debuten. Den har dock vissa ljuspunkter, som den nyligen utgivna singeln Advice For Young Mothers To Be som vi tipsade om här på IM tidigare (videon). B-sidan på ovan nämnda singel, med det mycket tilltalande namnet Night Thoughts Of A Tired Surgeon har fått mig att kolla mer än en gång om jag inte lyssnar på en gammal Smiths-slagdänga, vilket nog säger det mesta.

The Arcade Fire - Intervention

2006-12-15T13:30:00.000+01:00

Jag behöver knappast introducera det här bandet. Det här är en radioinspelning. Kvaliteten är inte jättebra. Neon Bible släpps i vår.

Eh. Ja.

Eluvium - Reciting the Airships

2006-12-15T00:00:00.001+01:00

Jag fortsätter med material från temporary residence, och precis som min föregående post om Explosions in the Sky så kommer Eluvium att släppa nytt album samma datum, nämnligen 20:e februari.
Eluvium är som många andra artister inom ambient-scenen lite svårsmält i början, men belönar verkligen om man ger det tid. Gillar ni vad ni hör kan ni kika in killens hemsida där det finns ytterligare lite godis.

AU REVOIR SIMONE - THE LUCKY ONE

2006-12-14T05:18:00.000+01:00

Snart är det sommar igen...

Explosions in the Sky - Welcome, Ghosts

2006-12-13T14:32:00.000+01:00

Bloggen har onekligen fått ett uppsving senaste tiden och vad passar inte bättre än att bredda utbudet lite?
Explosions in the Sky är ett fantastiskt postrock band från Austin, Texas och kommer att släppa sitt fjärde album i slutet av februari. Redan nu kan ni få ett smakprov, och har ni inte lyssnat på deras tidigare verk så är det verkligen dags! För övrigt är skivbolaget de är signade på (temporary residence) ett riktigt trevligt ställe med många bra band att kolla in!

Softlightes - Heart Made of Sound

2006-12-11T00:00:00.000+01:00

Bandet heter Softlightes och det kommande albumet heter Say No To Being Cool Say Yes To Being Happy. Ni kan säkert räkna ut hur det låter. Lyssna gärna igenom Heart Made of Sound-EP:n på skivbolaget Modulars hemsida.

Eskju Divine - Release Me

2006-12-10T13:49:00.009+01:00

Tobias sa något om att de lirade shoegaze, jag säger att de påminner en hel del om M83. Om nu M83 och Eskju Divne är shoegaze eller ej tänker jag inte gå längre med här, utan det får ni läsare ta i kommentarerna och tillrättavisa oss med.

(Det ska nämnas att jag hatar allting som har med genrebestämningar att göra då jag alltid har fel. Jag verkar aldrig riktigt pricka rätt när jag ska placera band i fack.)

Skivan Heights är i alla fall riktigt bra och definitivt värt en närmre koll.

Mer material finns att tillgå här;
http://www.myspace.com/eskjudivine

CHILDS - MARYSAL

2006-12-10T06:35:00.000+01:00

Elektronisk vaggvisa

DAYS - SIMPLE THING

2006-12-09T13:10:00.000+01:00

Västkustens vackraste band

Sufjan Stevens - Majesty Snowbird

2006-12-08T00:00:00.000+01:00

Jag har tänkt lägga upp den här låten rätt länge nu (trots att bloggen varit död ett tag!), men jag har tidigare bara haft den i jävligt dålig kvalitet. När Sufjan Stevens spelade i Portland var någon i alla fall smidig nog att göra en inspelning (som jag hittade av en slump i förrgår) från soundboard:et, så nu kan man åtminstone urskilja instrumenten ordentligt. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om den här låten. Det är kanske det bästa Sufjan skrivit, och det säger egentligen allt om vilket måste det här faktiskt är. Ni som var och såg Sufjan på Berns har redan hört den - ni andra borde ångra att ni inte var där. Årets bästa låt, kanske.

The Twilight Sad - 3 Seconds Of Dead Air

2006-12-07T00:00:00.000+01:00

Jag fastnar redan när jag hör den skotska accenten. När The Twilight Sad sedan visar upp fantastisk shoegaze som gör att man bara vill höja volymen tills det inte går längre står det klart: den självbetitlade debuten är årets bästa EP.

Winterkids - tape it

2006-12-06T00:40:00.000+01:00

Från den engelska landsbygden kommer popgruppen Winterkids som hittills endast släppt två singlar. Tape It, som den andra heter, är fantastiskt bra. Den låter som ett oändligt (ok, nästan!) förbättrat Maximo Park.

Album släpper de nästa år, singeln kan ni köpa här

THE OLD CEREMONY - POISON PEN

2006-12-05T07:22:00.000+01:00

Our One Mistake

The Harlem Shakes - Carpetbaggers

2006-12-05T00:00:00.000+01:00

Man kan ju tycka att det är några år för sent för att försöka bli ett nytt The Strokes. Äh. Att döma av bilden spelar inte JAG SKITER I ALLT-attityden särskilt stor roll för The Harlem Shakes, men på de områden deras förebilder förhoppningsvis blir ihågkomna för - minimalism och fantastiska melodier - klarar de sig alldeles utmärkt.

De kommer så klart från New York. Debut-EP:n Burning Birthdays släpps i februari.

Deerhunter - Spring Hall Convert

2006-12-04T00:00:00.000+01:00

Så. Noise-rock. Bättre än Deerhoof, lyckligtvis. Deerhunter släpper en skiva på Kranky - som i och med Benoît Pioulard stod för en av höstens trevligare överraskningar - i slutet av januari.

Chris Garneau - Not Nice

2006-12-03T00:00:00.000+01:00

Dags att börja lägga upp musik igen.

Det här borde tilltala Elliott Smith-fans. Inte nog med att Chris Garneau har med en cover på Between The Bars på sin skiva - han låter också jävligt ledsen när han sjunger. Music For Tourists, som skivan heter, kommer ut i slutet av januari på Absolutely Kosher (där ni redan nu kan köpa den). Och Not Nice får än så länge kallas för en av nästa års bästa låtar.

MATT & KIM - YEA YEAH

2006-11-29T22:20:00.000+01:00

Schysst duo från Brrrrooklyn, New York!
Beväpnade med en smittsam och underbar play it faster and louder-attityd kan det bara inte gå fel! Kika på följande länkar och ni förstår varför!

http://www.mattandkimmusic.com/
http://www.myspace.com/mattandkim

-----------------
Förövrigt -
Det finns vissa lösa planer på en "nystart" för IM. Ingen vet ännu när och hur, men ni får gärna kommentera ifall detta känns önskvärt och efter det hålla ögonen öppna.

PARTAAAYYY!

2006-11-18T18:01:00.000+01:00

Det har varit lite väl dött här den senaste tiden, så jag tänkte att jag kunde liva upp lite såhär på en lördag.

Så. Dansa!

BONUS!

THE APPLES IN STEREO - CAN YOU FEEL IT?

2006-10-29T00:10:00.000+02:00

Är det The Apples in Stereo? Ja!

Äpplen på golvet, äpplen i stereon, äpplen överallt! När The Apples in Stereo återvänder med sitt första album på fem år gör de det med så smattrande poplåtar att jag blir alldeles knäsvag. Can You Feel It? har inga verser alls. Istället har den tre refränger. Radade direkt efter varandra. Fa-fa-fa-feel so good, fa-fa-fa-feel so good!

New Magnetic Wonder släpps på Simian Records den 7 februari 2007.

THE SHINS - AUSTRALIA

2006-10-28T03:06:00.000+02:00

Enligt de senaste riktlinjerna från Horace ska vissa ändringar i den svenska grammatiken göras, då speciellt gällande adjektiv.

Bra, Bättre, The Shins
Underbart, Underbarare, Wincing the Night Away
Stort, Större, 28 oktober 2006

FRED THOMAS - APPLES ON THE FLOOR

2006-10-27T23:13:00.000+02:00

Och när Fred Thomas inte skriver låtar till Saturday Looks Good To Me skriver han dem till sig själv. På sin senaste soloskiva, Sink Like a Symphony, har Thomas dragit ner tempot och fokuserat på mestadels akustiska arrangemang. Och möjligtvis att framhäva sin minst sagt vingliga sång. Som en helhelt är albumet inte mer än en kort fikapaus i väntan på nya Saturday Looks Good To Me-skivan, men eftersom den ändå bjuder på ett par fina hits är det bara att tacka och ta emot.

Apples On the Floor verkar väldigt, väldigt gärna vilja vara en Phil Spector-ballad. Eller kanske ännu hellre Tram # 7 to Heaven. Det är fint. Missa nu inte The Curse is Broken! On to New Curses! (Hallå Där, Sufjan Stevens-Titel! eller Hur Man Gör En Låttitel Festlig!) för den delen.

Bonus-MP3: The Curse is Broken! On to New Curses!

Sink Like a Symphony släpptes av Corleone Records under sensommaren.

LOVENINJAS - I WANNA BE LIKE JOHNNY C

2006-10-24T23:45:00.000+02:00

I wanna be like common peop... Johnnyyyyyy

Loveninjas
»Johnny C«
CD/EP-LAB098
release date: October 25

Loveninjas
»the secret of loveninjas«
CD-LAB099
release date: November 22

??
»??«
??-LAB100
release date: vad när hur vad

Bonus-MP3: Keep Your Love

INGENTING - LISA SA

2006-10-18T17:26:00.000+02:00

Första gången jag hörde talas om ingenting tyckte jag namnet var lite halvkul. Nu vet jag att det bara var en ursäkt för att få dra dåliga ordvitsar. Men det hindrar dom inte från att göra bra pop.

..och jag älskar dåliga ordvitsar.

SATURDAY LOOKS GOOD TO ME - EDISON GIRLS

2006-10-15T23:52:00.000+02:00

Sångaren Fred Thomas har kallat Edison Girls för Saturday Looks Good To Mes svar på This Charming Man.

Nähä?

Edison Girls är exklusiv för How Does It Feel To Be Loved?:s The Kids at the Club-samling.

THE HAZEY JANES - ALWAYS THERE

2006-10-14T21:20:00.000+02:00

Skotska kvartetten The Hazey Janes sätter både sig själva och mig i en livsfarlig sits på debuten Hotel Radio. Dels är det livsfarligt att öppna en skiva med en exakt två minuter lång evergreen om man inte har ytterligare ett dussin låtar att backa upp den med. Men sen är det också livsfarligt att göra refrängen till nyss nämnda låt på gränsen till för vacker. Ett tag trodde jag nästan att mitt hjärta hade stannat!

The Hazey Janes gemensamma förebilder är så pass uppenbara att dessa inte ens behöver nämnas vid namn.

THE SWIMS - WE NEED... LAVA

2006-10-13T23:10:00.000+02:00

Är det The Apples in Stereo? Nä! Är det Of Montreal? Nä! Elf Power då? Nä! Men Elephant 6 i alla fall? Nä! Då måste det väl vara The Tyde? Nä!

Välkommen till Godispop-med-ibland-kanske-lite-för-många-psykedeliautflykter-familjen, The Swims!

Bonus-MP3: Depth Charge

Albumet Ride of the Blueberry Winter släpptes i våras. Simma över antingen till skivbolaget Prison Jazz för en mp3:a till eller varför inte bandets egen hemsida?

JEREMY MESSERSMITH - GREAT TIMES

2006-10-08T21:03:00.000+02:00

Åh vad jobbigt det kan vara. Att vada runt i den ständiga singer/songwriterströmmen kräver ju visst tålamod. Ibland känns det som att det finns för mycket som bara låter okej för att man riktigt ska orka engagera sig för att hitta guldkornen.

Jeremy Messersmith. Från Minnesota. Tjugonågonting år gammal. Skägg. Kunde ha varit en i mängden, men bara det söta omslaget till fullängdaren The Alcatraz Kid skriker "Du har FEL!". Gemensamma nämnare: Elliot Smith och Beach Boys. Och även om referenserna är förståeliga tycker jag nog att det är Jon Brion som hörs mest av alla. Men omslaget alltså, åååh!

Bonus-MP3: 7:02

Besök Jeremy Messersmiths hemsida och ladda ner tre låtar till!

CAMERA OBSCURA - SUPER TROUPER (DERMOT O'LEARY SESSION)

2006-10-07T19:12:00.000+02:00

Om man inte har suttit nerkrupen över en skivback den senaste veckan kommer det inte direkt som en chock att skotska Camera Obscura är på besök i Sverige. Därför känns ABBA-covern bandet framförde på BBC2:s Dermot O'Leary Show tidigare i år så passande! Speciellt snygg blir raden "I was sick and tired of everything / When I called you last night from Glasgow".

THE BIRD AND THE BEE - AGAIN & AGAIN

2006-10-06T23:55:00.000+02:00

Som en blandning av Annie och The Postal Service får amerikanska The Bird and the Bees popmelodier det att surra i huvudet långt efter att låten har tagit slut. Again and again and again and again...

Bandet lovar att fullängdaren senast släpps i januari 2007. Inte visste jag att det här med att spinna socker var ett så tidskrävande arbete!

...AND YOU WILL KNOW US BY THE TRAIL OF DEAD - SO DIVIDED

2006-10-03T23:30:00.000+02:00

Det borde väl egentligen räcka med den där bilden, men jag kan ju alltid skriva några rader meningslös bitterhet ändå.

So Divided är trötthet i musikform.
So Divided är ett försök till proggpunkpop som lika gärna kunde ha gjorts av Blink 182.
So Divided är hur det låter om ett band som tappat all glöd, energi och kreativitet.
So Divided har en cover på Guided By Voices (fantastiska) Gold Heart Mountain Top Queen Directory. Låten är inte förstörd men inte förtjänar So Divided något beröm för det.
So Divided är det slutgiltiga beviset på att ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead har tappat allt som en gång gjorde dem så bra.

So Divided är inte en blandning av oljud, intensitet och starka melodier.
So Divided är inte en skiva med underbara gitarrväggar och en ljudbild som lockar till att man ska lyssna om och om och om och om och om igen.
So Divided kommer inte att köra över någon.
So Divided har inte ett snyggt omslag. Herregud.
So Divided förtjänar inte en mp3-länk.

Source Tags & Codes är en av mina favoritskivor.
...And You Will Know Us By The Trail of Dead var en gång mitt favoritband.

THE FITS - BALL OF TWINE

2006-10-01T21:47:00.000+02:00

Pffffffffffffffffffffff.......... BOOOM!!

Lär dig mer om The Fits på skivbolaget UFI Records bandsida!

THE ZEBRAS - I QUIT

2006-09-30T22:05:00.000+02:00

Okej grabbar, nu ska vi ta i så det spricker och sammanfatta all världens gitarrpop, allt från tidiga R.E.M. via The Field Mice till The Lucksmiths, i en enda låt. Ja det gör vi, och sen döper vi den till I Quit! Fatta vad popkidsen kommer svälja det!

Australiensiska The Zebras debutskiva Worry A Lot släpps den 7 oktober. Lyssna på fler låtar här.

PERNICE BROTHERS - GRUDGE **** (2006)

2006-09-29T10:20:00.000+02:00

The Beatles har sin Let It Be.
Josh Rouse har sin Sad Eyes.
Nu har Pernice Brothers sin Grudge **** (2006).

Nya albumet Live a Little släpps den 6 oktober och går att smyglyssna på här. Grudge **** (2006) är en uppdaterad version av Scud Mountain Boys (Joe Pernice förra band) låt med samma namn.

Two Hours Traffic - New Love

2006-09-26T21:55:00.000+02:00

Two Hours Traffic är ett väldigt trevligt band från Kanada som albumdebuterade med deras självbetitlade album förra året. Det var av en slump jag uppmärksammade deras album som inte fick någon större publicitet. Vilket är väldigt synd eftersom deras musik är så lättilgänglig och stundtals bedårande vacker i all sin enkelhet.
Hursomhelst släpper de nytt material idag (!) i och med deras nya EP Isolator. New Love är en av de sex låtarna som finns med och är ni sugna på mer så är det bara att kika in på deras MySpace sida där ni hittar ytterligare två spår från EP:n som låter mycket bra.

Bonus: Oz

Patrick Wolf - Accident & Emergency

2006-09-24T16:25:00.000+02:00

Det började med ett 17 sekunder långt klipp som spred sig på nätet, sedan lades det upp över en minut på Patricks egna MySpace sida, nu har vi äntligen tillgång till den fullständiga versionen av Accident & Emergency. För oss som förtrollades av Wind in the Wires 2005 kan man inte annat än älska det.

Accident & Emergency släpps både som vanlig CD-singel och sjua 23:e oktober.

THE MAGIC NUMBERS - TAKE A CHANCE (RADIO EDIT)

2006-09-22T22:06:00.000+02:00

Åh herregud, jag visste ingenting. Åh herregud.

Dance, dance, dance!

Det är bara att lyda.

Take a Chance släpps den 23 oktober. Fullängdaren Those the Brokes släpps den 9 november.

THE LEMONHEADS - PITTSBURGH

2006-09-22T20:18:00.000+02:00

"Lemonheads 2006!" eller "Lemonheads 2006?"

SLOAN - LAST TIME IN LOVE

2006-09-21T13:51:00.000+02:00

Det fina med Sloan är att de trots nästan 15 års aktivitet fortfarande vill låta som Big Star, skriva Beatles-refränger och döpa låtar till Last Time in Love. Det är en vacker värld där man inte riktigt kan avgöra om man hört låten förut eller om det bara är ren inbillning.

Never Hear the End of It släpps den 26 september (och är 30 spår lång!)

THOSE TRANSATLANTICS - WHISKEY & TEA

2006-09-16T12:25:00.000+02:00

Som en korsning mellan Stars, Rilo Kiley och The Cardigans maler Those Transatlantics ner sin pop genom ett 60-talsfilter. Sångerskan Kathleen Bracken har en vacker röst som passar melodierna alldeles utmärkt, vare sig det handlar om väna popgitarrer eller larmande gitarrsolon.

Att välja låt från albumet Knocked Out är svårt. Å enda sidan är Whiskey & Tea är den givna hiten, men å andra sidan har Little War ett makalöst gåshudsintro (I don't know what I'm to doooo-oooo-oooo-ooooooooooooo). Och som om det inte vore nog jämnt som det redan är så klockar båda två in på 3.40. Jag ger upp!

Bonus-MP3: Little War

Hela Knocked Out går att streama i fin kvalitet på Those Transatlantics hemsida.

OF MONTREAL - Hissing Fauna, Are You the Destroyer?

2006-09-14T15:40:00.000+02:00

Begreppet indie har egentligen förlorat sin innebörd för länge sedan, om det nu någonsin haft någon. Men om någon skulle be mig beskriva vad indie är för mig i ett ord skulle jag säga Elephant6 (jättesnabbt så det lät som ett ord), om människan som frågade mig då skulle lägga huvudet på sned och se förvirrad ut och fråga ”vad är elephant6?” skulle jag ge honom en skiva av Of Montreal. Egentligen borde jag väl ge honom The Gay Parade eller If He Is Protecting Our Nation Who Will Protect Big Oil, Our Children?, men om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om Of Montreal någonsin har låtit så bra som de gör 2006. Visst, de har vuxit upp och mycket av lekfullheten från de tidiga albumen har försvunnit, men de har också slipat det mest överflödiga och ogenomtänkta, och man slipper de mest Beatles-aktiga låtarna (inte för att de är dåliga, men man har hört dom så många gånger förut, inte minst från andra elephant6 band).

Hissing Fauna, Are You the Destroyer? ligger i linje med den utveckling Athens-bandet haft sen Satanic Panic in the Attic och kanske tycker många att bristen på överraskningar är skivans största svaghet, personligen ser jag det som att utförandet sakta men säkert förbättrats sen 2004. En skulptur som sakta tar form. Men frågan är om inte stenen de arbetade med på Sunlandic Twins är bättre än den på Hissing Fauna, även om de bemästrar verktygen bättre nu...

Bonus:
Historielektion á Of Montreal

Cherry Peel (1997)
Tim I Wish You Were Born a Girl

The Bedside Drama: A Petite Tragedy (1998)
Happy Yellow Bumblebee

The Gay Parade (1999)
Jaques Lamure

Coquelicot Asleep in the Poppies: A Variety of Whimsical Verse (2001)
The Frozen Island

Aldhil's Arboretum (2002)
Pancakes for One

Satanic Panic In The Attic (2004)
Eros' Entropic Tundra

Sunlandic Twins (2005)
Forecast Fascist Future

SWAN LAKE - ARE YOU SWIMMING IN HER POOLS?

2006-09-12T18:06:00.000+02:00

Vi på indiemaffian älskar Daniel Bejar och Spencer Krug mycket. Så mycket att vi faktiskt har svårigheter med att recensera deras skapelser. Nu det har väl inte gått någon omärkt förbi att Daniel “Destroyer” Bejar, Spencer “WolfSunsetRubdownParade” Krug och Carey Mercer från Frog Eyes (som alltid nämns sist av någon mystisk anledning) håller på att samarbeta.
För ett tag sedan fick vi låten “All Fires” med Swan Lake serverad här på IM, nu är det dags för “Are You Swimming In Her Pools?”. Och nej, vi kommer antagligen inte ens försöka skriva någon recension av fullängdaren.

BUBBLEGUM LEMONADE - TYLER

2006-09-10T18:31:00.000+02:00

Ett band från Glasgow som gör tolvsträngad jinglejanglepop. Det hör inte direkt till ovanligheterna. Ändå blir jag lika popnördig varje gång! Skotska Bubblegum Lemonade är inte heller något undantag. Efter lite snokande har jag kommit fram till att sångaren och låtskrivaren Laz tidigare varit medlem i The Search Engines och har nu efter bandets upplösning på egen hand bildat Bubblegum Lemonade.

Egentligen räcker det ju med att läsa bandnamnet för att få reda på hur det låter, men hur som helst beskriver Bubblegum Lemonade sin musik med att nämna The Byrds, Orange Juice, The Jesus and Mary Chain och The Primitives. ”Tyler” låter i sin tur som en förlorad Sarah-singel eller ett pånyttfött Razorcuts. Det hör inte heller direkt till ovanligheterna. Ändå blir jag lika popnördig varje gång!

Bonus-MP3: The Tomorrow People

Of Montreal - Heimdalsgate Like a Promethean Curse

2006-09-09T01:29:00.000+02:00

C'MON CHEMICALS!

THE LEGENDS - THIS HEART'S NOT MADE OF STONE

2006-09-08T00:08:00.000+02:00

Läs Andres Lokko recensera The Legends nya skiva.

Läs sedan The Legends recensera Andres Lokkos nya recension.

Fniss!

This Heart's Not Made of Stone finns bara utgiven som b-sida till Lucky Star. Fullängdaren Facts and Figures släpptes i onsdags.

IAIN ARCHER - WHEN IT KICKS IN

2006-09-06T22:03:00.000+02:00

Har redan sagt det på tok för många gånger, men säger det igen: hurra för powerpophits! Med handklapp!

Iain Archers senaste skiva, Magnetic North, släpptes den 6 september... Alltså idag!

POP DAKAR 2006 - STOCKHOLM 2 SEPTEMBER

2006-09-03T22:38:00.000+02:00

På väg hem i mörkret, när jag lämnar universitetsområdet bakom mig, bär jag mina minnen som en pin på tröjan.

Precis när unga Taxi, taxi! ska inleda sin eftermiddagsspelning på den lilla scenen har någon vädergud valt att låta ett milt sensommarregn falla över festivalområdet. Folk som hade glömt regel nummer ett i Stockholms popfestivalregelbok, att ta med sig paraply oavsett utgångsläge, trycker sig in under mixerbordstältet så gott det går medan resten gömmer sig i skydd av poppiga paraplyn. Miriam och Johanna i Taxi, taxi! låter sig inte hindras av några regndroppar och spelar blygt sina fina folkpopsånger (i samma anda sig Joanna Newsom och Martha Wainwright) som om de var gjorda för regniga dagar. Bara tre kvart innan hade femton man starka The Gray Brigade påbörjat sitt set och jag började nästan undra om inte deras glädjerusiga framträdande med typ indie-Barry Manilow-sång till och med skrämt iväg solen. Lustigt nog avtog regnet exakt när Taxi, taxi! tackat för sig.

Lagom till Vapnet (med ett par rätt trevliga, nya, låtar) hade en ordentlig mattältskö bildats vid den större scenen, och nog för att jag bara hittar på det såhär i efterhand så kändes den väldigt symbolisk för väntan på kvällens dragplåster #2, Erlend Øyes akustiska solospelning. Det går egentligen inte att i ord beskriva hur mycket det lyser om Erlend, hur han liksom bara naturligt lyckas vända en sönderpratad inledning till eufori. När han propert klädd kliver ut på scenen, med endast en akustisk gitarr och alltid lika blänkande glasögon, och börjar plocka på någon nerkortad cover måste åtminstone jag fokusera mig extra mycket för att inte ljudet ska drunkna i småprat. Trots att det blir lite bättre för varje låt han spelar – i ungefärlig ordning: en ny och tjusig Kings of Convenience-låt, en låt på norska, Lee Hazelwoods ”Train to Stockholm” och vackra ”Homesick” – förblir publiktjattret.

Till slut uppmanar Erlend artigt folk att gärna fortsätta samtala med varandra, bara de gör det en bit bort. Ett av kvällens dittills största publikjubel utbryter. Innan den akustiska spelningen börjar nå sitt slut har han hunnit med en cover på Jens Lekmans ”Tram #7 to Heaven”, två Whitest Boy Alive-låtar och en underbar ”I’d Rather Dance With You” med allsång. Och det enda jag saknar är Erlend-dansen, den som ungefär är bäst i hela världen.

Sen händer det. Whitest Boy Alives ”Burning” drar igång i högtalarna och som följd kastar Erlend av sig både hatt och halsduk för att erövra Pop Dakar. Han inleder med nästan svävande dans och ser ut att le som ingen annan gjort förr eller senare. Publiken blir alldeles till sig och inte blir det sämre av att norrmannen kliver ner från scenen, ställer sig på staketet längst fram och vinkar till sig massan framför honom. Jag vet inte hur han gör det. Jag vet inte hur han lyckas. Men bara en född entertainer kan få för sig att göra det som händer därefter, på det som var tänkt som en tillbakalutad akustisk spelning. Han dyker ut och låter publiken föra runt honom, ännu till tonerna av ”Burning”. Innan låten tagit slut har han hunnit tillbaka upp på scen för att ta farväl. Erlend Øye! Erlend Øye!

Även om australiensiska favoriterna The Lucksmiths tveklöst var kvällens dragplåster #1 kunde jag inte låta bli att undra om inte störst intryck ändå redan hade lämnats av föregående norrman. Något försenade kliver så bandet till slut ut. Från första ackorden på ”Young and Dumb” till avslutande ”Midweek Midmorning” levererar de sedan alla underbara gitarrpophits man i vanliga fall bara klottrar ner i sin drömsetlist på skoj (There is a Boy that Never Goes Out, Under the Rotunda, The Music Next Door och Untidy Towns som små undantag, men man kan ju inte få allt!). Jag var knäpp som ens tvekade. Tali White sjunger med precis samma mjuka honungsröst och värme live som han gör på skiva (dessutom har han samtidigt hand om trummorna!) och bandet spelar fantastiskt. Det är direkt absurt hur många hits de hinner klämma in, allt från ”Sunlight in a Jar” via ”Take This Lying Down” och en doldis som ”Successlessness” till ”Camera-Shy”, ”A Hiccup in Your Happiness” och ”T-Shirt Weather”.

The Lucksmiths sprider glädje och gott humör omkring sig till den grad att en antagligen något berusad ung man efter halva spelningen kliver över staketet och ohämmat släpper loss med rusig popdans i området mellan staket och scen. Efter att en funktionär lyckas föra ut honom hoppar han bara in igen för nya moves. En ny funktionär visar bryskt vägen ut på nytt. Men han nöjer sig inte med det och hoppar över, eller rättare sagt slänger sig över, staketet en tredje gång och släpas våldsamt ut ur festivalområdet. Någon i publiken ropar ”he just wanted to dance!”, gitarristen Mark instämmer med ett ”yeah, he just wanted to dance!” och tillägger ”he was our best dancer!”. Den följande låten tillägnar Mark såklart bandets kortvariga dansare. Trots det vilda beteendet förstår jag dig, du som bara ville dansa. Det var precis en sådan kväll.

Innan jag beger mig hemåt stannar jag till vid merchandisebordet för att köpa en The Lucksmiths-pin som jag sedan fäster på tröjan, för att därefter lämna universitetsområdet bakom mig.

JOANNA NEWSOM - EMILY

2006-08-31T22:36:00.000+02:00

Det första spåret på Joanna Newsoms nya skiva heter Emily, är 12:08 långt och när jag hörde det för ungefär 24 timmar sedan tyckte jag att det var bättre än allt på debuten The Milk-Eyed Mender. Efter att ha lyssnat några gånger på de fem låtar som tillsammans bildar albumet Ys är mitt utlåtande ungefär detsamma: Det här är bättre än allt på debuten. Det här är faktiskt hur bra som helst och en stark kandidat till årets bästa skiva.

Ys släpps 14 november på Drag City Recordings, och de fem låtarna bildar en 55 minuter lång skiva

THE POSITIONS - FLOWERS AND TREES

2006-08-29T22:18:00.000+02:00

Vadå popperfektion?

Bonus-MP3: Back To Me

The Positions tycker om a) blåsintrument b) myspace c) att du besöker deras hemsida.

CLINIC - CHILDREN OF KELLOG

2006-08-28T00:10:00.000+02:00

Dagens Genre: Art Punk

LANGUAGE OF FLOWERS - YOU'RE THE ONE

2006-08-27T14:22:00.000+02:00

First time I met you in the park
we talked and we held hands 'til it was dark
I knew you were the one as we lay and watched the sun
going doooooooooooown

LaMonte Young - 31 - 69 c. 12-17-33-12-25 - 13 - 33 PM NYC-

2006-08-26T21:17:00.000+02:00

Jag har inte skrivit ett enda inlägg på den här bloggen, och det är ytterst förkastligt, men jag har åtminstone haft en del bra ursäkter. Jag har bland annat försökt förstå mig på LaMonte Young.
Jag har fortfarande inte lyckats förstå honom. Det beror mest på den här låten, som tydligen heter "31 - 69 c. 12-17-33-12-25 - 13 - 33 PM NYC-" eller något där i närheten. Den version jag bifogar här kommer från en samlingsskiva som heter OHM - The Early Gurus of Electronic Music 1948-1980, och alla någorlunda intresserade har redan hört den.

Jag tycker trots det att det är värt att ta upp den här låten, för vad fan har hänt med den? Den slutar aldrig förvåna, trots att den alltid är lika mördande tråkig som förut. Efter 30 sekunder av ingenting träder ett outhärdligt pip in i den totala tystnaden och stannar där, utan att förändras, i cirka sex minuter. Hur länge det håller på i originalversionen är jag osäker på, men jag är inte så intresserad av det heller. Smärtan som detta utdrag framkallar är nog.

LaMonte Young har gjort en del bra musik, en del fantastisk musik, men just det här är bara frustrerande. Första gången lyssnar man och tror att något ska hända med ljudbilden. När det inte händer lyssnar man en gång till och höjer volymen så att underliggande detaljer ska träda fram, men ingenting träder fram.

Om lösningen på mitt problem finns därute någonstans hoppas jag att ni säger till. Annars dröjer det nog ett tag innan nästa text kommer också.

THE CHANNELS - MOON SONG

2006-08-24T20:03:00.000+02:00

En powerpophymn. Svårare än så är det inte.

Fler The Channels-låtar går att ladda på bandets myspace.

KASABIAN - EMPIRE

2006-08-23T17:19:00.000+02:00

Kasabians självbetitlade debutalbum var enligt mig ett av 2004 års absolut bästa album, och att säga att jag gått och väntat i 2 år på uppföljaren är inte en så stor överdrift som man skulle kunna tro.

Självklart hinner man bygga upp stora förväntningar under en så lång tid, och även om uppföljaren Empire är ett riktigt bra album så når det inte riktigt upp till debutens höjder. På många sätt ska man vara tacksam att de inte valde att spela in debuten igen, men det känns inte som en evolverad version av Kasabian, det känns snarare som att de lyssnat på Black Rebel Motorcycle Club och andra liknande band som härjade i början av millenniumet.

För att vara lite klichéig saknar jag också den där halvpubertala energin som band så ofta lyckas förmedla på debutplattor för att sedan tappa.

+
By My Side
Last Trip (In Flight)
Empire

=
Me Plus One
Seek & Destroy
Stuntman
The Doberman
Shoot the Runner

-
Sun/Rise/Light/Flies
Apnoea
British Legion

THE SAILS - SEE MYSELF

2006-08-22T13:11:00.000+02:00

Så typiskt. Ännu en skiva med ett par helt fantastiska låtar. Men så är resten bara sådär.

På See Myself låter det brittiska femmannabandet The Sails som ett The Byrds för 2000-talet. Pinglande gitarrer och stämsång samsas med pophooks inte helt olika Sambassadeurs If Rain.

I övrigt låter The Sails-skivan för det mesta precis som alla band som vill vara ett psykedeliapopband från sextiotalet men bara krånglar till det. Men då och då glimrar de till igen. Låt nummer tio är döpt efter fotbollsmålvakten Peter Shilton. Refrängen är hur fyndig som helst.

I would save you like Peter Shilton

Bonus-MP3: Peter Shilton

MEMPHIS - I DREAMED WE FELL APART

2006-08-21T01:52:00.000+02:00

2004 släppte Torquil Campbell, mest känd som den manliga ledvokalisten i Stars, sin första skiva med sidoprojektet Memphis. Den skivan hette I Dreamed We Fell Apart, men innehöll inget spår som delade skivans titel. Något som årets uppföljare A Little Place In The Wilderness dock gör. Innehåller ett spår som delar namn med den första skivan alltså.

Väldigt förvirrande, men det hindrar ju förstås inte det från att vara väldigt bra.

LAFAYETTES FÖRSENADE & FABRICERADE SANNINGAR OM ÅRETS FÖRSTA HALVA

2006-08-20T16:08:00.000+02:00

Vi inser alla förr eller senare att våra föräldrars klagovisor om hur åren springer iväg i ilfart -- och hur alla kalenderköpen därmed förmodligen är stor del i de röda sifforna i familjeekonomin -- faktiskt stämmer ganska väl.

Året är 2006 och augusti har redan kommit, ska tom strax gå, och jag fattar som vanligt ingenting. Jag vill minnas att det var förra vecka som jag satt och såg fram emot Fotbolls-VM, stod på tå i väntan på att få höra hela Silent Shout, rev mitt skinn i vänta på outtakesen ifrån Illinois och gjorde frivolter ifrån jämfota när Lily Allen kom in i mitt liv.

Låt mig börja med början.
År sex av det nya milleniet började med Uffie. Någon sa att hon var grejen - hon var det med versaler!

Hon sjöng off-beat, jag sjöng andrastämma.
Hon beefade med Curtis Vodka, jag skrev platonska kärleksbrev.

I kontexten av att min dator ständigt ger mig möjligheten att få tillgång till båtlaster av nya skivor och och låtar, är det uppseendeväckande att en enda låt fått mer speltid i den här lägenheten än majoriteten av årets finare fullängdsalster.

Som ödmjuk betraktar av internetindie-världen, och som subjekt på den, vill jag hävda att trenden sattes direkt.
I det här fallet var det att fortsätta på utstakad rutt. Att indieboy och indiegirl goes electro/techno/house när de fyller 20 har varit lite av ett faktum i flera år nu och samma tåg har fullkomligen rusat fram första halvan av vårt år. Man kan iaktta att den tryckta musikpressen numera utan problem växlar mellan The Klaxons på ena uppslaget, och Digitalism på det nästa. och hur popbloggarna på bloggosfären först skriver radmeter om The Pipettes för att sedan slänga iväg inlägg om de brasilianska yrväderna i Cansei de Ser Sexy (det intressanta i det fallet är att det omvända inte gäller för electro/house/techno-bloggarna).

I samma anda fortsatte mitt halvår att springa förbi mig. Spåtanterna som redan 05 sade att Spank Rock skulle leta sig in i våra datorer och sedan vidare in i våra på P3 inrattade radioapparater fick naturligtvis helt rätt. Fransmännen så som grabbarna i Justice och Mr. Oizo fortsatte att hålla hov på våra dansgolv, men via exempelvis Kitsuné bjöds vi på fina återbesök med EP:s ifrån bl.a Simian Mobile Disco från UK och Todd Terje ifrån den i väster angränsande Sovjetstaten.

Personligen tog jag sedan en sväng hem till Sverige för att begrundade över om Boylife var ett förklätt sätt för Lo-Fi-Fnk att ta sig ut ur garderoben, och för ligga i sängen och lovsjunga svensk indiepop med mina vänner i Vapnet.

När vi nu är inne på svensk musik gör vi ett litet nedslag.
Vårt land (alltså den nationalstaten varti du har din brevlåda) har då och då kallats för världens tredje största musikexportör. Vi har braggings rights för våra internationell megagrupper men även för att vi kanske är bäst i världen på twee. Lustigt har vi nog framför allt den utländska och engelsktalande ABBA-generationen att tacka för mycket av detta. Men nu ska jag spara rader genom att inte gå in på det.

Hur som helst - den kontemporära popscenen i Sverige mår finfint. Tacka inte ABBA, utan band som Radio Dept. The Charade, Sambassadeur m.fl för det!

Under besöket i Sverige begåvades jag med tillfällig klärvoajans, insåg att om bevisföringen rörande "pop -> dans" något stycket upp ska hålla, måste jag tillbaka till dansgolvet.

I mina ögon har som sagt skaran som befunnit sig där växt rätt kontinuerligt under ett bra tag nu. En av få som gick emot strömmen, tog bakdörren ut ifrån lokalen och traskade hem till poppen i pojkrummet, var Kalle J. Så som lyssnare drabbades jag av ambivalens men jag ger ändå en kudos-klapp åt hans vägran att vara kvar innanför ramarna.

Vi vill gärna tro att nu när vi är över kullen och det är nedförsbacke till nästa decennium, har vi slått oss fria ifrån 90-talets alla gissel. Vi har bytt ut skivbutiken vid torget mot den digitala varianten, brudarna har släppt second hand-brallorna för designerjeansen, killarna har hängt på och kryddat med vita sneakers och tennissjkortor, och vi sluppit att vara beroende kvällstidningarnas musikkrönikörer. Alla är glada och i centrum för kalaset står den medvetne, kunnige och självständige individen och glassar. För första gången någonsin kör pophögern, och han tittar föraktfullt i bakspegeln på 90-talets vänstervariant.

I realiteten är den reella skillnaden på då och nu lillfingerliten. Andres Lokko och resten av musiktidningseliten är utbytt mot ansiktslösa varianter på din dator. Konsumentfacken ser ut som förut; ett för pop, ett för hiphop osv, allihopa med tillhörande filialier. Och precis som innan lyssnar vi på samma musik som våra musikvänner. Likt strecken i Hollywoods "vem har knullat vem"-karta, kan jag på last.fm plotta ut vägar mellan mina internetbuddies och ut till dem jag har IRL.

På ett, tu, tre var det vår och sommar helt plötsligt. Jag hade precis bett fröken Uffie om förlåtelse för att jag funnit en ny älskarinna i Lily Allen. Ett hyfsat tag höll jag mig ifrån datorn och var i solen. Sen blev jag för varm, gick in igen och tryckte på ON och hamnade där jag är nu. Och nu är vi alltså framme.

-------------------------

Saker och ting går aldrig riktigt som man tänkt sig. Men om de för en gångs skull gör det, kommer jag någon under hösten att bli bög och gifta mig med Patrick Wolf. Och i februari 07 kommer jag sitta med en försenade rapportering över andra halva av 06. Samt läsa igenom den här, revidera allt ovanstående och svära över allt dumt jag kläcker ur mig.

PIPAS - WINDSWEPT ROOM

2006-08-19T20:50:00.000+02:00

Medlemmar: Lupe Nuñez-Fernandez och Mark Powell.
Från: London.
Skivbolag: Matinée Recordings, Long Lost Cousin, Annika Records.
Pop: Söt och kort.
Aktuella: Med albumet Sorry Love.

Bonus-MP3 #1: You Crash (från Sorry Love)
Bonus-MP3 #2: Mental (från Bitter Club EP)
Bonus-MP3 #3: Hiding In The Park (från Golden Square)

DAVID & THE CITIZENS - ARE YOU IN MY BLOOD

2006-08-19T19:40:00.000+02:00

Snart är David Fridlund och de andra i svenska David & The Citizens ute med sin tredje fullängdare och därför ska ni nu självklart lyssna på nya låten Are You In My Blood från EP:n med samma namn som kom tidigare i år. Lagom melankoliska texter och snyggt välgjorda popsånger är att vänta om den här låten är representativ för kommande skivan, Stop The Tape! Stop The Tape!

LAUREL MUSIC - SINCE YOU HAVE GONE

2006-08-18T00:49:00.000+02:00

Laurel Music är ett drömband. Laurel Music är också den svenska popscenens bäst bevarade hemlighet.

För två år sedan släpptes debutalbumet This Night and the Next. En 27 minuter och 36 sekunder lång resa från ingenstans till pophimlen. Tobias Isaksson skrev tolv låtar som verkligen fick mig att tro på musik igen. Malin Dahlberg sjöng med världens vackraste röst.

Sedan dess har det varit väldigt tyst om Laurel Music. Senaste uppdateringen på hemsidan är från december förra året. Gästboken är stängd som följd av attacker från de hemska spamrobotar som angriper Labradors alla bands hemsidor. Jag tror att robotarna är utsända från skivbolaget Service. Laurel Music var förband åt Language of Flowers när de besökte Göteborg i maj. Jag visste om det men åkte inte. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på att jag hade chansen att se Laurel Music men inte gjorde det. Jag hoppas på en ny chans.

Since you have gone är tagen från Laradorsamlingen The Sound of Young Sweden 3. En förlorad låt från ett band som förtjänar fler fans.

Laurel Music - No One Wants Forever #1
Laurel Music - Dreams and Lies
Laurel Music - The Way Love Goes

Det här är min sista text på Indiemaffian. Om ni vill ses vi under stjärnorna.

BEN KWELLER - SUNDRESS

2006-08-17T12:53:00.000+02:00

I'd do everything you want me to

En av popmusikens enklaste meningar. Att bygga en refräng kring just denna mening kan gå hur fel som helst. Det kan bli lite för enkelt.

Lyssna på refrängen till Sundress. Jag bara gapar. Hur kan något så enkelt kännas så rätt?

Följ Kwellers YouTube-serie "One Minute Pop Song" varje tisdag fram till hans fjärde album, Ben Kweller, släpps den 19 september.

THE HIGH VIOLETS - INVITATION

2006-08-15T15:37:00.000+02:00

Att leta efter ny musik kan ibland kännas som att vada i skit. Man kommer på sig själv med att undra varför man gör det. Sedan så hittar man en pärla och är nöjd i flera dagar.

Idag upptäckte jag The High Violets. Det är tveksamt om jag kommer att lyssna på albumet To Where You Are om några månader. Det spelar ingen roll, det som räknas är här och nu. Och just idag lyssnar jag helst på Invitation.

THE DECEMBERISTS - O VALENCIA

2006-08-14T17:56:00.000+02:00

-Det har slutat regna!
-...Men, är inte det där molnet väldigt mörkt? Nästan svart?
-Vadå svart?

THE SUBMARINES - CLOUDS

2006-08-13T18:10:00.000+02:00

Älskar. Älskar inte. Älskar.

Det skulle kännas märkligt att som utomstående försöka berätta hur Blake Hazard och John Dragonetti träffades för sex år sedan, förälskade sig i varandra och turnerade tillsammans som äkta hälfter. Lika lite vet jag om varför de gick skilda vägar fyra år senare.

Efter uppbrottet skrev de låtar var för sig. Låtar om hur ont det gör att krossa någon annans hjärta. Låtar om att förlora sin älskade. Tids nog fick de höra låtarna tillsammans och något förändrades. Blake och John kom till insikt om hur mycket de saknat varandra.

The Submarines - Vote

THE DEARS - GÖTEBORG 11 AUGUSTI

2006-08-12T23:21:00.000+02:00

The Dears är ett popband. De har vissa låtar som är lite hårdare, men likväl är de ett popband. Därför blir jag lite besviken när de försöker vara ett rockband. Eller försöker, de lyckas rätt bra! Och kanske var det några i den runt 300 personer stora publiken som uppskattade konserten mer än dom uppskattar en kväll hemma i soffan bredvid stereon. Men jag var inte en av dom. Efter några låtar började jag tänka, skulle dom passa bättre i en intimare miljö? En rätt vanlig tanke när man tycker att något inte riktigt stämmer, men om jag ska vara ärlig kan jag inte tänka mig att det skulle låtit bättre någon annanstans. Det känns som att The Dears anpassat sina konserter för stora utomhusscener.

Fast självklart är deras mer rockiga framtoning live inte bara av ondo. Murray Lightburns röst gör sig alldeles förträffligt när han nästan skriker ut lyriken, utan att för det någonsin missa en ton. Och låtar som lost in the plot är fortfarande helt underbara, vilket på något sätt gör mig ännu mer besviken, för det känns som att det här kunde varit så underbart bra om de bara ville! Problemet är inte att de inte kan, utan att de helt enkelt tänkt: "vi gör såhär istället!"

Bonus-MP3:
The Dears - Lost in the Plot

ARCTIC MONKEYS - BABY I'M YOURS

2006-08-12T19:55:00.000+02:00

Det är konstigt, men det verkar verkligen som om att Arctic Monkeys är bra så länge de inte låter som Arctic Monkeys. Som på gitarrpoppiga Mardy Bum från debutskivan. Och som b-sidan till nya singeln Leave Before the Lights Come On, "Baby I'm Yours". Det är en cover på Barbara Lewis soulpopsingel från 1965. Resultatet är lysande.

Bonus-MP3: Barbara Lewis - Baby, I'm Yours

Se den söta och påhittiga musikvideon till Leave Before the Lights Come On på YouTube.

GNARLS BARKLEY- SMILEY FACES

2006-08-10T15:20:00.000+02:00

En del musikvideos tillför inte så mycket, de finns helt enkelt där för att exponeras på MTV, men en del musikvideos tillför något. De finns fortfarande där för att exponeras på MTV, men det är så mycket lättare att leva med dom.

KITE FLYING SOCIETY - THIS SHADOW

2006-08-10T11:55:00.000+02:00

Sommaren håller på att gå mot sitt slut. Det är inget som verkar bekymra debuterande femmannabandet Kite Flying Society. De är ju från Kalifornien.

Ska man vara lite sådär lagom klyschig kan man säga att sommaren lever vidare i Kite Flying Societys musik. I Namedroppingland skulle det kallas för en sommarpicknick med The Shins och Sufjan Stevens. De tävlar om vem som kan sjunga Beach Boys-harmonier allra bäst och fyller på med handklapp, klockspel och folkpopmelodier.

Det blev i dagarna helt klart att The Shins tredje album inte släpps förrän tidigt 2007. Kite Flying Societys myspoppiga debutskiva Where Is The Glow? gör väntan betydligt lättare.

Bonus-MP3: 6000 Shipwrecks

Deras myspace är också värd ett besök.

THE RECEIVER - SOBER HANDS

2006-08-09T19:38:00.000+02:00

Ibland kan man tycka att världen är översvämmad av popband med elektroniska inslag. Som om året inte redan var fulländat på den fronten - Nathan Fake, Electric President, Junior Boys och så vidare. Men det verkar aldrig ta slut.

På sin myspace hävdar sig duon The Receiver ha inspirerats av Beck, Radiohead, Björk och ett gäng andra elektroniska pophybrider. Det låter ungefär som man kan förvänta sig.
En blandning av singersongwriterpop och mer experimentella inslag.

The Receiver är dessutom mycket generösa som låter dig streama hela skivan Decades på www.thereceiverband.com. Duger inte det bjuder vi på inledningsspåret Sober Hands i nerladdningsbar form istället. 3 oktober släpps skivan.

VOXTROT - THE START OF SOMETHING

2006-08-08T21:39:00.000+02:00

Äntligen finns det ett skäl att posta en av vårens och förra vinterns förmodligen mest bloggade låtar! Det nystartade skivbolaget How Does It Feel To Be Loved? var från början endast en London-baserad popklubb men inleder alltså nu sin skivutgivning med en nitton låtar lång samlingsskiva kallad The Kids At The Club. Samlingen rymmer bland annat låtar med Tender Trap, Suburban Kids with Biblical Names, Lucky Soul och Irene, samt helt nya låtar med Language of Flowers och Saturday Looks Good To Me.

Men nu glömmer vi det för en stund. The Kids At The Club inleds nämligen med amerikanska Voxtrots The Start of Something, en av fjolårets allra finaste pophits. Sångaren Ramesh Srivastava har en röst som omedelbart borde få vilket pophjärta som helst att smälta. Jag undrar om det är såhär det hade låtit om Morrissey varit sångare i The Supremes...

The Kids At The Club går att beställa från How Does It Feel To Be Loved?:s hemsida. Låtar från Voxtrots båda ep:n går att höra på bandets myspace.

DIRTY ON PURPOSE - LIGHT POLLUTION

2006-08-06T00:01:00.000+02:00

Från: Brooklyn, New York

Till: Alla som drömmer om något bättre

PSYMONS HALVÅR

2006-08-05T22:15:00.000+02:00

The Charade följer upp en fantastisk debut med en nästan lika fantastisk andraskiva. Josh Rouse följer upp en av mina absoluta favoritskivor någonsin med en underbar sommarskiva. Katie är inte i Tokyo än, men snart så. The Essex Green gör mig lite besviken, vilket egentligen bara säger hur bra The Long Goodbye verkligen är. Mojave 3 kavlar upp altcountryärmarna och gör pop pop pop. Dixie Chicks motbevisar alla fördomar jag lyckats bygga upp på grund av bandnamnet med magisk stämsång. The Weepies vet precis hur man gör söt softpop för sena nätter, även om skivan är ett par låtar för lång. Junior Boys nya krävde många, många lyssningar men är löjligt beroendeframkallande. Mates of State kan det här med poprefränger. Catherine Feeny är inte helt olik en ung Emmylou Harris på skivomslaget och hennes singer/songwriterpop förtjänar mycket mer uppmärksamhet.

Tom Petty blandar ett par ganska trista boogierocklåtar (bort bort!) med tolvsträngade Rickenbacker-drömmar med extra skägg (Flirting With Time, åh åh!). The Submarines debut gör en djupdykning i ett brustet förhållande. Rose Melbergs andra soloskiva låter lite som om hennes The Softies skulle möta Isobel Campbells The Gentle Waves i en skogsglänta. The Pipettes så fina handklappspop fyllde inte en fullängdare lika bra som jag hade hoppats på, men trots rockproduktion och slarviga låtval klappar jag ändå händerna och ber om mer! Joshua Radin gör mysig och viskande Simon & Garfunkel-pop, och rimmar ”Simone de Beauvoir” med ”car” och ”Nina Simone” med ”phone” i These Photographs.

Det blir ett fint år det här.

Album

#1 The Charade - A Real Life Drama
#2 Josh Rouse - Subtitulo
#3 Katie Goes To Tokyo - Katie Goes To Tokyo
#4 The Essex Green - Cannibal Sea
#5 Mojave 3 - Puzzles Like You
#6 Dixie Chicks - Taking The Long Way
#7 The Weepies - Say I Am You
#8 Junior Boys - So This Is Goodbye
#9 Mates of State - Bring It Back
#10 Catherine Feeny - Hurricane Glass

#11 Tom Petty - Highway Companion
#12 The Submarines - Declare a New State!
#13 Rose Melberg - Cast Away The Clouds
#14 The Pipettes - We Are The Pipettes
#15 Joshua Radin - We Were Here

Nästan där: Sufjan Stevens - The Avalanche, The Divine Comedy - Victory for the Comic Muse, Jenny Lewis with the Watson Twins - Rabbit Furcoat och M. Ward - Post-War.
---

Och så tre fantastiska samlingar/återutgivningar från i år:
Chris Isaak - Best of Chris Isaak
Gram Parsons - The Complete Reprise Sessions
The Innocence Mission - Birds of My Neighborhood

---

Låtar

The Charade - My Song To You
Belle & Sebastian - Another Sunny Day (mp3)
Josh Rouse - Givin' It Up
Sambassadeur - Marie
Lucky Soul - Lips Are Unhappy
Katie Goes To Tokyo - The Girl Who Ruined Your World
Acid House Kings - Keep Your Love (mp3)
Vapnet - Färjemansleden
Headlights - TV
The Essex Green - Penny & Jack

Sufjan Stevens - The Mistress Witch From McClure (or the Mind That Knows Itself)
Marit Bergman - No Party
Camera Obscura - Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken
Paul Simon - Another Galaxy
The Mountain Goats - Woke Up New
Aberfeldy - Up Tight
Kalle J - Din egen Delivery Service
Love Dance - It Sometimes Brings Me Down (mp3)
The Legends - This Heart's Not Made of Stone
Hello Saferide - 2006

---

Nu ser jag fram emot: Laurel Music, Language of Flowers, The Magic Numbers, Love Dance, Marit Bergman, The Snow Fairies, Pernice Brothers, Saturday Looks Good To Me, Lucky Soul, Anna Ternheim, Jens Lekman, Isobel Campbell, Math and Physics Club, The Shins, Gillian Welch, Like Honey, The Legends, Sahara Hotnights, Voxtrot, Cats On Fire och The Thrills. Och nya Club 8-ep:n, förstås!

SWAN LAKE - ALL FIRES

2006-08-04T02:46:00.000+02:00

Tre rockstjärnor, tro det eller ej. Till vänster ser vi Spencer Krug, medlem i förra årets bästa indierockakt Wolf Parade och dessutom i Sunset Rubdown, vars album Shut Up I Am Dreaming redan recenserats - det fick en åtta - av Pluskwamp här på indiemaffian. I mitten står Carey Mercer, som frontar ett annat hyllat rockband vid namn Frog Eyes. Killen i den ovårdade frisyren till höger heter Daniel Bejar. Bejar har under de senaste tio åren, när han inte skrivit låtar åt The New Pornographers, skrivit och framfört fantastisk pop under artistnamnet (oftast är det en grupp, men ändå) Destroyer. Destroyers senaste skiva går under namnet Destroyer's Rubies, som är årets och kanske årtusendets bästa skiva.

När tre så här meriterade killar plötsligt utannonserar att de ska släppa en gemensam skiva till vintern vet man till en början inte vad man ska tro. Man tänker att det måste vara ett skämt, och när man sedan förstår att det inte är det växer skyhöga förväntningar fram.

Nu har en låt från skivan Beast Moans läckt.

Jag är inte besviken.

MONSTER MOVIE - NO ONE CAN KNOW

2006-08-03T13:30:00.000+02:00

Monster Movies Christian Savill och Sean Hewson släppte för sexton år sedan en engångssingel som The Eternal på Sarah Records. Den förstnämnde blev därefter medlem i drömpopkollektivet Slowdive. Lagom till millennieskiftet anslöt sig Savill återigen till Hewson och året därpå släpptes nybildade Monster Movies debut-ep. Bandets tredje album, All Lost, kom i år och flera låtar gästas av sångerskan Rachel Staggs.

No One Can Know börjar med några käcka rymdljud och övergår i sockersött gitarrplockande innan mullrande körer liksom fyller ut all plats i högtalarna. Den är så fin att skivans, eh, ganska så gräsliga omslag inte riktigt passar in. Visst är det vackrare med drömska vykortsmotiv?

Korta klipp på samtliga låtar från All Lost går att ladda ner här.

THE CARROTS - BEVERLY

2006-08-02T12:50:00.000+02:00

The Carrots är Gay-Frank, G-ne, Air-Bud, J-Mo, Wu-Tang och V-Jon från Austin, Texas och kommer tveklöst att fortsätta sorteras in i samma fack som The Pipettes. Inte så konstigt kanske. Ba da pa pa, klapp klapp!

Besök The Carrots myspace och lyssna på fler låtar. Ba da pa pa, klapp klapp!

MY BRIGHTEST DIAMOND - SOMETHING OF AN END

2006-08-01T13:10:00.000+02:00

Eller som herrn sa: “Asthmatic Kitty har mer än Sufjan att vara stolta över”

Sant. Kvinnan som står bakom namnet My Brightest Diamond heter Shara Worden och gör musik om dramatiska möten i livet. Allt med en blandning av pop och opera.
Something of An End, som är första spåret på kommande skivan, innehåller en av 2006 mest gripande och vackra refränger. Lyssna bara.

Den 22 augusti släpps albumet Bring Me the Workhorse på Asthmatic Kitty.

Snuten - Easy

2006-07-31T19:11:00.000+02:00

De heter Snuten, och en kille i bandet hade en Arcade Mode-tshirt på sig när de intervjuades i Vice. Där har ni anledningarna till att jag kollade upp det här bandet. Då fick jag reda på att de kommer från Oslo och att det inte är lätt att vara bög. För mer info och låtar, kolla in deras myspace (myspace.com/snuten4eva).

IMMELMANNS HALVÅR

2006-07-31T16:09:00.000+02:00

Alla människor har olika relationer till listor. Många människor säger att man inte ska betygsätta saker och att saker är för olika för att jämföras etc. Jag har aldrig förstått det resonemanget och i mina ögon är det självklart att man kan jämföra Leon med Lejonkungen och surströmming med piggelin. Därför var min första tanke när jag skulle göra min halvårsspecial just listor.

Album

1. Lily Allen - Alright Still
2. The Pipettes - We Are The Pipettes
3. Destroyer - Destroyer's Rubies
4. The Flaming Lips - At War With The Mystics
5. The Divine Comedy - Victory For The Comic Muse
6. Television Personalities - My Dark Places
7. Thom Yorke - The Eraser
8. Half-Handed Cloud - Halos + Lassos
9. Belle and Sebastian - The Life Pursuit
10. Film School - Film School

Problemet med listor är förstås att människor alltid kommer och påpekar att de inte stämmer överens med den objektiva sanningen. Och visst är det så, listor är ju något extremt subjektivt och en människa som fortfarande kan stå för en lista 2 veckor efter att den skrivits är med stor sannolikhet av rätt skral mental hälsa.

Jag tänkte först att jag skulle motivera min albumlista med mina tidiga anglofila tendenser och mitt långvariga förakt för det svenska språket, men egentligen behövs det inte. Precis som det så ofta blir när jag ska skriva listor så blir det ett krig mellan de artister jag älskade för några år sedan, som släppt nya skivor, och de jag älskar nu, som inte släppt gamla skivor. Oberoende av ursprungsland. Men inte helt oberoende av språk.

Låtar

1. TV on the Radio - Wolf Like Me
2. The Pipettes - Because It's Not Love (But It's Still A Feeling)
3. Lily Allen - Take What You Take
4. Destroyer - Painter in your Pocket
5. Half-Handed Cloud - Earth Outside Of Ghost Will Only Be Quicksand + Tongues That Possess The Earth Instead
6. Gnarls Barkley - Smiley Faces
7. Camera Obscura - Lloyd I'm Ready to be Heartbroken
8. Ingenting - Släpp in Solen
9. Katie goes to Tokyo - Unbelievable
10. Elf Power - Come Lie Down With Me (And Sing My Song)

Det sägs att en del människor lyssnar på album och en del på låtar. Jag tillhör utan tvekan kategori ett, främst för att jag inte ofta kommer i kontakt med radioapparater, och de få gånger jag gör det visar jag inte särskilt stort intresse för dem. Trots det har jag en förkärlek för blandband, och jag tror det är oundvikligt att inte få favoritspår på skivor, spår man oundvikligen lyssnar oftare på än andra.

Något som jag tänkt på är dock det faktum att en ojämn skiva kan få låtar att utmärka sig och verka bättre än de annars inte skulle vara. Det säger kanske sig självt, men det är ändå en intressant tanke att en låt kan bli bättre av att omges av blekare diton.

Ett objektivt konstaterande jag kan göra är att 2006 har potential att bli ett riktigt bra musikår, i alla fall enligt mig.

THE MAGIC NUMBERS - TAKE A CHANCE

2006-07-28T15:22:00.000+02:00

Det är väldigt enkelt att avfärda The Magic Numbers som fjolårets dagsländor efter att de blev föremål för den så typiska sommarhypen. Dessvärre känns det också som att det dubbla syskonparet från England faktiskt är borträknade. Hur många har till exempel rapporterat att deras andra fullängdare är planerad att släppas i oktober? Det är inte bara trist för att The Magic Numbers-debuten håller än idag, men även för att de lyckats gömma precis lika fina låtar som b-sidor till sina singelsläpp.

Under vårens liveframträdanden passade bandet på att spela ett gäng nya låtar som antagligen hamnar på det kommande albumet, däribland Take A Chance. Glöm liveinspelningens risighet, dra upp volymen och känn sommarsolen återigen bländas av ooo-oo-oo-ooh-harmonier från himlen (okej, från skivbolaget Heavenly i alla fall). Under all burkighet lurar en låt som i en lika intensiv studioversion kan mäta sig med Forever Lost.

Kasabian - Empire

2006-07-27T17:34:00.000+02:00

Det här låter precis som man förväntar sig. Det är väldigt, väldigt Kasabian. Rätt bra grejer att förvänta sig inför kommande album.
En smärre besvikelse är dock den medhängande låten på Empire-singeln, Black White, som bara låter riktigt tråkigt. Så den får ni inte ta del av.

Bara det kommer något i stil med I.D igen så är jag glad.

KATIE GOES TO TOKYO - KATIE GOES TO TOKYO

2006-07-25T00:00:00.000+02:00

Psymons åsikt:

Jag kan inte skriva den här texten. Jag kan bara inte. Vet inte var jag ska börja och hur jag egentligen ska säga alltsammans, för jag vill säga allt på en gång.

Katie Goes To Tokyo är Skellefteåfödda Kathrine Bergström som tidigare spelat i skrammelpopbandet Backfish vars debutskiva producerades av ingen mindre än Ken Stringfellow från The Posies…

Nä, det här går inte. Det här är inte viktigt. Hur ska jag säga det?

Jag vill att du ska lyssna på Katie Goes To Tokyo. Nej, jag skämtar inte. Jag vill att du ska lyssna på Katie Goes To Tokyo. Det är inte viktigt att hon tillsammans med Mårten Tromm även är en del av ännu existerande The Wilson Hospital. Det är inte heller viktigt att skivbolaget hann gå i konkurs innan alla The Wilson Hospital-skivor ens hade landat i skivbutikerna. Det är inte viktigt att bandet fick börja om på ruta ett igen. Det är inte viktigt att de låtar som skrevs därefter inte passade The Wilson Hospitals solskenspop. Det viktiga är att resultatet blev Katie Goes To Tokyo. Nej, egentligen kan jag ju inte skriva det här, men Katie gör viktig musik. Just därför vill jag att du ska lyssna på Katie Goes To Tokyos debutskiva.

Det finns alltid skäl till att man blir popnörd och låter popmusiken ta över ens liv. Ja, du vet nog själv hur det är. När man väl inser att det finns låtar och skivor som kan förändra ens liv är man fast. Och sen finns det de där låtarna och skivorna som bara får en att må bra. När jag för första gången lyssnade genom Katies debut tidigare i år var det ingen tvekan om saken. Det var en riktigt fin, om än inte något ojämn, popskiva med ovanligt direkta melodier. Jag tänkte att jag äntligen hittat precis den där skivan som får en att må bra. Så jag fortsatte att lyssna.

Jag kan inte beskriva hur mycket det tog emot att skriva raderna här ovanför. Det är inte lätt att kalla något för ”riktigt fin, om än inte något ojämn” när detta ”något” till slut förändrat ens liv (och får en att använda ordet ”jag” mer än vad som är riktigt friskt). Bakom alla knivskarpa powerpopmelodier finns känslor som till slut bara svämmar över en. Stan vilar i mörker och jag känner mig så trött att jag inte kan sova. Ur högtalarna, bakom de gnistrande gitarrerna och innan den fantastiska poprefrängen i Contemplation’s Over, hör jag en röst.

As the lights go out at night
You feel tired, you feel down
All you hear is your heart beating, beating
And the room that you know
Suddenly turns dark and cold
No one near you that can hear you
When you call

Bland all ångest, allt mörker och varje –

”I’ve been waiting / yeah, waiting, that’s all I do/ I want to see this through and not depend on you / but it’s easy, so easy, to just hold back and follow the same track / forget about my plan”

– som gömmer sig i bakgrunden till varje sorglig hitrefräng så finns alltid Katies änglalika röst där. När hon sjunger att hon har vandrat runt och runt hela natten i hopp om att hitta ett sätt som är hennes eget i Unbelievable tror jag henne. Eller när hon i Close To You så bilderboksenkelt konstaterar att ”No one could miss you the way I do /And now I want to stay close to you” som om hon precis skrivit en miljonsäljande powerballad. Det är just där Katie Goes To Tokyo borde vara. Men det är hon inte. Trots att hon redan har hunnit vara förband till Big Star och trots att söta Katie-väskor (!) går att köpa från hennes hemsida kämpar hon ännu för att bli hörd, i skrivande stund till och med med att spräcka 60-gränsen på Last.fm. Och då talar jag inte om sextiotusen.

Den musik Katie gör är inte smal eller tillkrånglad, den är inte tarvligt producerad eller alls svårtillgänglig. Snarare skulle låtarna tack vare snygg produktion inte kännas allt för malplacerade ens i kommersiella radiokanaler. Ändå är Katie ingenstans när hon borde vara överallt – på flyers som delas ut vid tunnelbaneuppgångar, i tidningsannonser, på klistermärken, i skyltfönster till skivbutiker, på t-shirts, i varje flingpaket, på högrotation i P3:s spellistor och på jumbotroner i Tokyo. Det är hon inte.

Till Norra Västerbotten motiverar hon i en intervju namnet till sitt soloprojekt med att The Wilson Hospital förmodligen är ”det enda svenska bandet som släppt en skiva i Japan utan att få åka dit” och fortsätter att hon drömmer om att få åka utomlands och spela. Det är på tok för blygsamt. Givetvis borde hon få åka utomlands och ta över världen. I The Wilson Hospitals underbara singel Call Me A.S.A.P sjunger Katie ”there are words I want to say, even though they sound cliché” och inget kunde bättre ha sammanfattat hur jag känner. Jag är inte nöjd med den här texten och jag är inte nöjd med att vartenda ord känns som klumpiga popklyschor. Inget av det här är viktigt. Jag skrev inte den här texten för att det här är musik som man mår bra av. Jag skrev den för att jag vill att du ska lyssna på Katie Goes To Tokyo. Jag vet själv hur blödigt det låter, men Katie gör musik som verkligen betyder något. Och det är det bästa betyg en skiva kan få, inte en tia.

Weathershows åsikt:

Jag har inte fått se Katie Goes to Tokyo live än. Jag är lite rädd för det. Oroad för att spelningen ska hackas sönder av pratigt folk som inte bryr sig. De som inte håller med om att Katie för en kväll kan vara det viktigaste i livet. Vi får se hur det blir med den saken.
Jag var också lite orolig när jag skrev den här recensionen. Ibland är det svårt att sätta ord på känslor. Det här är en skiva jag vill att alla ska älska. Med enkla texter sjunger Katie om sitt liv. Inledande Moving from This Town var så enkel att känna igen sig i.

this town was never meant to be gentle
see, it wasn't made for people like me
so hold your breath I'm on my way
I'm going now, to my friends in my hometown
back to my friends in my hometown

Ensam i en ny stad i ett nytt liv. Med en bussbiljett till familjen och vännerna i min hemstad gick jag ombord och lovade mig själv att inte komma tillbaka. Sedan stod jag där igen på söndagen, utanför ytterdörren till framtiden. Tåget tillbaka till skolan i Lund var fullbokat och kanske var det fler än jag som undrade om det verkligen fanns plats för oss. Svårt att somna och jag visste inte vad jag ville med mitt liv.

feel so tired I can’t sleep
I have so much to figure out
cause everything is different now

Jag behövde något varmt. Katies skiva har gett mig mer än så. Varje låt är speciell. Det är svårt att bestämma sig för favoritlåtar. Om jag måste välja en får det bli Until She Breaks. Jag vill berätta mycket mer men ni får lyssna själva och skapa era egna minnen.

Jag tror att jag finner min plats i tillvaron till sist. Det är möjligt att Katies debutalbum i framtiden kommer att påminna mig om en tid i mitt liv som mest skapade sår. Katie kommer ändå att finnas kvar. Som en vän i livet i en värld som var alldeles för hård. Det kanske låter som klyschor men varenda ord är sant. Jag kommer aldrig att glömma den här skivan. För att den var vackrare än livet.

BOAT CLUB - VACATION FOREVER

2006-07-24T20:14:00.000+02:00

Boat Club kallar sig själva för en popduo från Göteborg och på sin myspace listar medlemmarna Andreas och Magnus (tidigare aktiva i Citylights) Kylie Minogue som en av gruppens influenser. Av de få Boat Club-låtar som hittills finns tillgängliga är det framförallt Vacation Forever som fångar känslan av en somrig Kylie Minogue-dröm i The Embassy-kostym allra, allra finast.

Bonus-MP3: Daydream Attitude

Fler låtar går att höra på Boat Clubs myspace.

THE KNIFE - ARVIKA 14 JULI

2006-07-23T18:52:00.000+02:00

Jag kommer på mig själv med att stå och gapa flera gånger under konserten. Det är nog det enda sätt jag kan beskriva känslan av att se The Knife på en stor utomhusscen (med surroundljud!) en varm sommarkväll. När Olof och Karin kommer in på scen i overaller med upplysta ansiktsmasker och börjar framföra en smått omgjord version av Pass This On är det svårt att hålla hakan på plats. Olof slår på något obestämt med något som ser ut som glowsticks och Karin sjunger så bra att jag börjar undra om det inte är playback, vad det nu skulle spela för roll.

The Knife har tillsammans med Andreas Nilsson (som till vardags spelar gitarr i Silverbullit, gör fina musikvideos och för övrigt syntes på scen innan konserten började) skapat en helhet där varje liten detalj känns genomtänkt. Filmerna som visas i bakgrunden under konserten, de två monstren i varsitt hörn av scenen (den ena spelar speldosa!) och det filmade ansiktet som sjunger Jay-Jay Johansons parti i Marble House för att sedan bli en dödskalle är alla extremt välgjorda. Jag läste nånstans att Andreas arbete är tänkt att ge den känsla en konsert borde ge, för att låta Olof och Karin slippa bidra med den själva. Trots denna grundtanke står The Knife själva för en enormt stor del av konsertupplevelsen; alla rörelser känns välkoreograferande (ibland tar Karin små danssteg!) och deras scennärvaro slår det mesta på festivalen trots att de inte är särskilt erfarna på det området.

Stora delar av Silent Shout avverkas tillsammans med nya versioner av äldre låtar, omgjorda för att passa ihop med Silent Shout-soundet. Långa diskussioner fördes dagen därpå om huruvida den nya versionen av Heartbeats var värdelös eller inte, jag höll mig till den senare gruppen. Originalversionen av låten hade dessutom brutit av väl mycket mot den väldigt jämna ljudbilden. Blandningen känns hur som helst väldigt bra och konserten är lagom lång, Olof och Karin kommer till och med in för ett extranummer innan det är helt slut. Det känns som om festivalen lika gärna hade kunnat sluta där, trots flera fantastiska konserter dagen därpå.

The Knife spelar på några ställen i Europa i augusti, bland annat på Pukkelpop i Belgien (sommarens bästa lineup?). Ska ni dit, missa dem för allt i världen inte. The Knife på scen är värda långt mer än en redlöst salongsberusad kväll på campingen tillsammans med gott sällskap och världens bästa blandband, hur lockande det sistnämnda än kan låta.

PENNY CENTURY - TANGLED UP IN MY SHEETS

2006-07-22T14:56:00.000+02:00

Vissa band behöver bara en låt för att övertyga mig. Penny Century är ett sådant band. Om ni har vägarna förbi Storsjöyran så har ni chansen att se dem på deras hemmaplan.

Bandet Penny Century ska inte förväxlas med lo-fi artisten med samma namn. Vi kan väl säga att jag tycker att bandet är bättre...

SATURDAY LOOKS GOOD TO ME - NO REACTION

2006-07-21T18:41:00.000+02:00

Som om inte den 30 spår långa samlingen Sound On Sound samt låtskrivaren Fred Thomas kommande soloskiva Sink Like A Symphony vore nog för år 2006 är även en ny, "mörkare och konstigare", Saturday Looks Good To Me-skiva på gång. På bandets myspace bjuds det också på den helt nya No Reaction från en vinylsjua kallad NO! (släpptes i mars). Den låter precis som man vill att en låt av Saturday Looks Good To Me ska låta. Alltså som en handklappssingel från Hitsville, U.S.A.

Bonus-MP3: Hiding (från Sound On Sound)

THE TRIANGLES - I'VE HAD EYES FOR YOU

2006-07-21T01:38:00.000+02:00

När jag lyssnade på Tilly and The Wall häromdagen slog det mig att det var väldigt likt något annat jag hört. Det är förstås inte sista gången två band påminner om varandra men den här våren har det hänt så många gånger. Tydligast märks detta om man jämför intron till låtarna Memories (Gentle Touch), Song for the Songs (The Concretes) och Think Nothing of It (Sambassadeur).
Det visade sig att jag tänkte på australienska The Triangles. I've Had Eyes for You är en ny singel från deras kommande skiva som släpps senare i år. Nu tycker jag att The Triangles mest låter som The Charade. Minst sagt förvirrande. Det är nog enklast att bara lyssna och sluta analysera.

The Triangles bjuder på tre låtar från förra albumet Magic Johnson:
The Triangles - Applejack
The Triangles - Let's Replace the Cityscapes
The Triangles - I Am Your Valley

PERNICE BROTHERS - SOMERVILLE

2006-07-19T00:31:00.000+02:00

Pernice Brothers är världens bästa band som ingen känner till. Nä, kanske är det inte så och givetvis är det en överdrift, men för varje gång jag hör något nytt från dem blir jag förtvivlad. Pernice Brothers borde vara popvärldens älsklingar och varje utannonserad fullängdare borde belönas med samma nyhetsspridning som en ny The Shins-skiva. Ända sedan Sub Pop-debuten Overcome By Happiness har sångaren och låtskrivaren Joe Pernice och hans band fortsatt släppa skimrande fina skivor som blir bättre för varje gång, men för varje gång också misslyckas bli uppmärksammade.

Pernice Brothers musik kan beskrivas som en blandning av 60-talets The Left Banke och The Zombies, Teenage Fanclub, försiktigt The Smiths-influerad gitarrpop (Joe Pernice har skrivit en hel bok om sitt förhållande till Meat Is Murder) och den altcountrypop som Wilco och Josh Rouse gör så bra. Jag blir förtvivlad av det faktum att Pernice Brothers sakta håller på att bli det där bortglömda bandet de bara inte får bli. Med fyra mer eller mindre strålande album bakom sig kommer det femte, Live a Little, i oktober. Därifrån kommer även helt nya Somerville, som bokstavligt talat måste vara bandets egna, lite mjukare, Supersonic. Att den skulle få samma genomslagskraft kan man väl bara drömma om!

Bonus-MP3 #1: 7:30 (från The World Won't End)
Bonus-MP3 #2: Saddest Quo (från Discover a Lovelier You)
Bonus-MP3 #3: The Weakest Shade of Blue (från Yours, Mine & Ours)

TILLY & THE WALL - RAINBOWS IN THE DARK

2006-07-18T23:19:00.000+02:00

Vi har inte varit så duktiga på att uppdatera Indiemaffian i juli. Det finns så mycket annat som händer på sommaren. Det var inte heller tänkt att jag skulle fastna framför datorn ikväll men så fick jag höra en underbar låt. Rainbows in the Dark startar med ett mysigt one, two, three, four. Det här är inte Architecture in Helsinki men de har charmen gemensamt. Det finns säkert jättemycket att säga om bandet Tilly and the Wall fast det får vi ta en annan gång. Jag ska ut och gå en sväng nu innan det är dags att sova för att förbereda sig för en annan solig dag.

Tilly and The Walls debutabum Wild Like Children kan laddas ned gratis från Team Love Records (men fråga mig inte vad som hänt med den första låten). Kanske finner ni er alldeles egna regnbåge i mörkret där.

THE LEGENDS - LUCKY STAR

2006-07-17T19:53:00.000+02:00

Labrador går bara inte att stoppa. Gång på gång lyckas Sveriges finaste skivbolag med att ge ut små hitlåtar, eller smash hits som de själva brukar kalla dem. Kanske även i större bemärkelse den här gången. Via knastrig handklappspop och brusig The Cure-pop verkar Labradorchefen Johan Angergårds enmansband (eller något...) The Legends ha ställt in siktet på lättnynnad syntpop. Tidigare i år släpptes dubbelsingeln Play It For Today/Blue Lights och nu kommer alltså Lucky Star som ytterligare ett smakprov från kommande fullängdaren Facts And Figures (släpps i september).

Lucky Star:
1) är lika studsig som Anekas one-hit-wonder Japanese Boy
2) har en lika enerverande aaaa aaah-refräng i falsett som Japanese Boy
3) är en sådan där låt som man inte riktigt tycker om men ändå älskar på en och samma gång
4) borde egentligen bli årets sommarplåga
5) aaa-aaaaa aa-aa-aaa-aaaaah!

TENDER TRAP - TALKING BACKWARDS

2006-07-16T21:39:00.000+02:00

Amelia Fletcher frontade en gång i tiden ett alldeles underbart tweeband som kallade sig Heavenly. Amelias storhet som sångerska och låtskrivare förstår man kanske bäst genom att lyssna på låten Cool Guitar Boy.

Femton år har passerat och en mindre ocean har runnit under broarna sedan albumet Heavenly vs Satan. Amelia spelar numera i Tender Trap som nyligen släppte sitt andra album. 6 Billion People som helhet är en besvikelse. Lyckligtvis glöms det bort när jag upptäcker pärlor som Talking Backwards och I Would Die For You.

THE DOITS - HURT SOMEONE

2006-07-15T15:24:00.000+02:00

Halleluja! Så låter det när alla änglar slår synkroniserade dubbelvolter i powerpophimlen. Svenska The Doits senaste skiva, Lost, Lonely & Vicious, är fylld av gapigt rock & roll-skval som gapar och gapar men inte når fram. Det speciella med skivan är att bland dess åtta första spår så finns det även alldeles lysande poplåtar. Trots att sången låter som ett The Hellacopters med halsfluss (honugsharmonier sökes) så finns det låtar man bara inte kan blunda för, låtar som Hurt Someone.

Hurt Someone låter som ett sommaranthem. Det är låten som Alex Chilton aldrig hann skriva och låten Jon Auer inte skrivit än. Jag inbillar mig att det är såhär Per Gessle egentligen vill låta. Hurt Someone! Och den är så sjukt bra. Den är så sjukt bra. Skallrande tamburiner! Klistrig refräng! Rickenbackerfest! Rickenbackerfest! Å, halleluja!

Ratatat - Lex

2006-07-13T16:49:00.000+02:00

Ratatats nya album "Classics" släpps den 22:a augusti, men det här är internet och några låtar finns redan ute. Här är en av dem. Varsågod.

THE WEEPIES - STOCKHOLM 4 JULI

2006-07-10T12:13:00.000+02:00

I woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you
And where you’d gone
Let the world spin madly on

Det är tisdag kväll. Sitter på tunnelbanan och funderar på hur pass sönderpratad spelningen kommer bli. Det är tisdag kväll, jag är på väg upp från Gamla stan och det är galet, galet bra väder. Funderar på om några ens vet att det är spelning ikväll. Väl där gapar Debaser tomt. Det är tisdag kväll och popbandet The Weepies ska ta plats på scen.

The Weepies är Deb Talan och Steve Tannen. Det var tänkt att vara en helt vanlig konsert i en klubb i Boston som följd av att Steve släppt sin debutskiva, en debutskiva som Deb en månad tidigare förälskat sig i. Deb står längst fram på konserten och hennes och Steves blickar möts. Det kunde också ha varit vilken spelning som helst om inte Steve hade känt igen Debs ansikte för att han en månad tidigare förälskat sig i hennes debutskiva. Resten räknar man såklart ut på egen hand. Att räkna ut hur The Weepies låter är inte mycket svårare – tänk på bandnamnet och titta på bilden här ovan ännu en gång. Just så låter det. Mjuk, söt och sådär lagom gråtmild pop med bultande hjärtan. Deras musik blandar janglepop med skör americana som för tankarna både till Belle & Sebastians ”The Boy With The Arap Strap”-skiva och Gram Parsons allra finaste countryballader. Eftersom Steve och Deb delar på sången går det dessutom inte att undvika jämförelsen mellan Gram Parsons och Emmylou Harris, speciellt med tanke på att båda två sjunger alldeles fantastiskt, som om rösterna faktiskt var gjorda för varandra.

I en intervju med DN På Stan har Deb och Steve sagt att de själva är weepies, dvs. ”känsliga människor som gråter när de ser Pinnochio på bio”. När de spelat klart sin första låt på Debasers scen ser de ärligt talat ut att vara fullständigt chockade weepies. Framför dem står bara ett fåtal människor och snart har majoriteten redan hunnit sätta sig ner på golvet. Det är tisdag kväll och Debaser gapar fortfarande ganska tomt. Men kvällen kunde knappast ha varit vackrare. För framför ett gapande The Weepies står och sitter folk som applåderar och jublar som om bandet precis kommit in för ett extranummer. Och så fortsätter det hela konserten igenom – varenda liten låt följs upp av högljudda applåder och får Steve att brista ut i ”You guys are so cool” flera gånger om. Deb ser ut som hon är lyckligast i hela världen medan applåderna dånar.

When I was a child everybody smiled,
nobody knows me at all
Very late at night and in the morning light,
nobody knows me at all
Now I got lots of friends, yes, but then again,
nobody knows me at all
Kids and a wife, it’s a beautiful life,
nobody knows me at all

The Weepies har inga egentliga hits, inga monsterrefränger att luta sig tillbaka mot och egentligen borde deras lugna, rara popsånger snabbt bli jämntjocka när de radas upp direkt efter varandra. Det är bara att konstatera att det knappt är någon låt på senaste skivan Say I Am You som kan kallas för ”upptempo”. Egentligen. För The Weepies har redan nu tonsatt fler scener i TV-serier och filmer än många andra band gör under sin existens. Det är just för att The Weepies låtar är så fullproppade med ärliga känslor och vackert lättnynnade popmelodier. Live lyckas bandet hålla denna balans precis lika bra och sprider runt deras mest fartfyllda låtar på ett smart sätt. Fantastiskt fina Somebody Loved, Gotta Have You, Not Your Year och Nobody Knows Me At All blandas med en underbart bredbent Jolene (inte en Dolly Parton-cover!), helt färska Old Coyote och extranumret Keep It There (efter önskemål från en i publiken). The Weepies kan skriva låtar som värmer så fruktansvärt mycket. De kan sjunga som om varje sång vore den sista de någonsin fick sjunga och de har inget som helst att bevisa. Det gör inget att de flera gånger måste mixtra med ostämda gitarrer. Det gör inget att Debaser fortfarande gapar tomt när de går av scenen. Applåderna dånar ändå som om varje sång var den vackraste publiken någonsin hört.

Det är tisdag natt. Står framför Debasers scen och det är ganska tidigt in i konserten. World Spins Madly On är precis klar med sin sista vers. Funderar på var fötterna slutar och golvet tar vid. Känner mig lite febrig. Efter sista versen har The Weepies inget mer att bevisa för mig. Det är nämligen tisdag natt och The Weepies ska precis just då börja sjunga sista versen till World Spins Madly On. Men Steve tvekar och vänder sig om till Deb, de ser varandra rakt in i ögonen och så vänder sig Steve tillbaka till micken igen. Det borde inte fungera. Det borde vara det billigaste av alla trick. Men hjärnan kan inte tänka. Tillsammans sjunger de:

I woke up and wished that I was dead
With an aching in my head
I lay motionless in bed
I thought of you
And where you’d gone
Let the world spin madly on

Bonus-MP3: Happiness

THE TIDY UPS - LACK OF NOURISHMENT

2006-07-09T18:00:00.000+02:00

Sommar och sol. Smultron och saft. Av någon anledning brukar texter om tweeband nästan alltid vara proppfulla med popklyschor. Kanske för att alla redan vet hur musiken låter.

The Tidy Ups är ursprungligen från Skellefteå men bor numera i Stockholm och Umeå. Vill man vara elak säger man att bandet låter som all annan softpop. Jag säger att The Tidy Ups påminner om Heavenly.

Dizzy Heights är titeln på en EP som bandet släppte i våras. Fyra fina sånger som värmer året om. Lack of Nourishment charmar mig mest. Etthundrafyrtiosex sekunder av lycka.

Bandets framtid tycks vara oviss. Jag läste i en intervju någonstans att de var tveksamma till en fortsättning. Köp Dizzy Heights från fractiondiscs eller direkt från Music Is My Girlfriend så att Tidy Ups förstår hur saknade de kommer bli om de lägger ner!

The Tidy Ups - Dizzy Heights