HULTSFRED 06

Här kommer en liten reflektion från mig för att jag är så jävla snäll.
Jag tänkte att vi gör så att ni får en lite djupare inblick på de två av mitt tycke bästa konserterna, sedan lite smått och gott om den sämsta konserten och de jag missade.

The Strokes:
OK, jag säger det direkt. Den här kan vara bland de bästa konserter jag någonsin har sett, jag tror det bara är Kraftwerk som toppar den (kom igen, den spelningen på Arvika är historisk). Var man på Hultsfred och missade The Strokes får man skylla sig själv, och allt tjat om att tredje skivan skulle vara kass - fick sitt tillbakavisande här. De gör sig nämligen utmärkta live.

Diverse medier påstog att konserten var medioker, "en helt OK spelning, de var ju packade - med proffsiga".
Sen när blev man dålig på scen för att man är packad? Det är snarare tvärtom. Tänk er.. The Soundtrack Of Our Lives utan en berusad Ebbot på scen. Nej, precis, det fungerar inte, och jag är övertygad om att The Strokes är likadana. De var inte dåliga någonstans. För att inte nämna deras utmärkta klädval och cigaretterna de rökte. Snyggt? O ja.
Fast, det kan dock vara värt att nämna att det tog ett tag innan det gick upp för mig att det faktiskt var The Strokes som spelade. Man tänker inte på hur stort det är förän de drar igång Someday mitt i spelningen.

Oj.

Hela publiken gick igång. Allsång. Underbart.
Direkt efter kommer Last Nite, och man känner att rysningar går genom kroppen. Att det här skulle vara 00-talets viktigaste band är inte något man tvekar på i den stunden.

Det brakar vidare med New York Cops (som för övrigt kanske var det bästa på hela konserten), och i slutet så säger plötsligt Julian något i stil med; "I know this sounds kinda corny, but becaouse we're on the Hawaii-scene and all.. Living On The Edge with Aerosmith!"

Ett skämt, vad annars? Istället spelade de en låt från deras b-sidor som heter just Hawaii, som var helt OK.
Det hela slutar med Take It Or Leave It och jag har aldrig varit lyckligare.

Någonsin.

The Elected:
Såklart så var alla indiepoppare på Hultsfred och såg på The Radio Dept., istället för The Elected. Jag har ingen aning om hur den spelningen var, men den här var helt underbar. Inför en publik på 200 pers så spelade de - efter att inte ha sovit på 1 dygn - med sådan inlevelse och kärlek att man nästan grät.

Egentligen gillar jag inte saker som påminner om country, men The Elected är smått oemotståndliga. Ännu bättre live, såklart.
Det mesta utav materialet man hörde var från deras senaste skiva Sun, sun, sun, vilket är tur eftersom den är bra mycket bättre än den förra. Om jag får nämna det själv - fortfarande årets bästa skiva.

Blake Sennet kan dessutom varit festivalens absolut bästa och mest karismatiska vokalist. Med en hatt på huvudet och en blommönsterinspirerad tröja så var det inte svårt att dra på smilbanden när andra versen av Did Me Good drog igång.

Och bäst av allt; ett gitarrsoloknarkande extra långt nummer av Biggest Star. Alltså, vilket jävla avslut.

The Embassy:
The Embassy suger live, klär sig fult och dricker vin. Begreppet "vi kan bara spela i Göteborg" har aldrig varit mer sant.

De hade ingen som helst kontakt med publiken, vilket var helt otroligt med tanke på vilken respons de fick under konserten. Jag tror att Fredrik, sångaren, sa sammanlagt 7 ord eller så under hela spelningen mellan låtarna. Och det var efter första och sista låten.

Grejen är att de spelar helt OK, men med deras fattiga inlevelse så blev det bara så b. De kom inte ens tillbaka efter att ha blivit riktigt bra inropade. Kaxigt? Snarare löjligt.

Och de spelade inte Boxcar. Tror jag.

Andra konserter som jag såg; Phoenix, I'm From Barcelona, Kalle J, Gnarls Barkley, Diplo vs. A-Trak och Tiger Lou.

Missade konserter som jag helst skulle vilja ha sett men uteblev var..

The Cardigans (jag vet inte varför, men jag såg dem inte).
Babyshambles (jag däckade innan! FAN!).
SMK (jag somnade innan!).

För att förtydliga hur bra The Elected egentligen är så får ni en låt av mig här; Biggest Star.
Tänk er nu detta live, 4 minuter längre och med artister som verkligen älskar att spela inför publik.