LANGUAGE OF FLOWERS – LUND 27 MAJ

I haven’t felt this way for a long time
how long will you stay tonight?

Language of Flowers öppnar med den där underbara slingan i Where You Belong och det var verkligen längesen jag kände så starkt för ett band. Jag är inte ensam. När Tara Simpson sjunger de två första textraderna för oss är det lika mycket vi i publiken som frågar hur länge hennes band stannar ikväll.

Jag har väntat på den här stunden. Tänker tillbaka och försöker förstå. Allt började en septemberdag 2005. Jag hade fått för mig att jag tröttnat på musik. Jag var övertygad om att jag inte längre kunde beundra ett popband på samma sätt som jag älskade Pulp, Oasis och David Bowie under mina tonår. Den där naiva och nästan överdrivna dyrkan kändes som minnen från en helt annan tid som aldrig kommer tillbaks. Av en slump råkade jag höra låten Le Monster av My Favorite och efter en veckas lyssnande fanns det bara ett band i mitt liv. My Favorite la av tio dagar efter jag upptäckte dem. De hade då existerat i femton år och jag fick aldrig se My Favorite live. Det händer bara ett fåtal gånger varje årtionde men ibland dyker det upp band som kan förändra allt. My Favorite var ett sådant band. Jag blev bitter.

Det var så tydligt att jag behövde ett nytt band att beundra. Language of Flowers kom från ingenstans. Deras debutskiva Songs About You gavs ut i slutet av 2004 men jag hörde Language of Flowers för första gången så sent som i februari i år. Efter ett par månader med Songs About You hade jag blivit kär i alla låtar förutom Christmas. Songs About You är fortfarande den bästa skiva jag hört och kärleken till popmusik lika stark nu som någonsin tidigare. Ute hade det hunnit bli mörkt. Konsertkvällen startade två timmar tidigare.

Emmas hus på Mejeriet är inte tomt. Istället är det varmt och välkomnande. Det känns overkligt och mina förväntningar på kvällen är så höga. Publiken är musikintresserad, stämningen mycket god och ”alla är där”-känslan infinner sig redan innan förbandet går på. The Budgies är en kvartett från Lund och spelar alltså på hemmaplan ikväll. Med sin supersnabba twee i form av 1:40-låtar charmar de många fler än vänskapskretsen. Det vore synd att säga att deras sound är unikt men det slår mig ändå att jag aldrig hör den här typen av musik live. Bandet spelar så snabbt på sina instrument att trummor och gitarr förmodligen skulle gå sönder om det inte vore för att musiken är mjuk och snäll.
När Merz sedan kommer in och kör sina mer elektroniska låtar konstaterar han att scenen han står på är bisarr. Han har rätt. Arrangemanget har flyttats till den lilla scenen och det ska visa sig vara ett klokt val. Fast man kommer inte ifrån det absurda i kombinationen liten lokal och en två meter hög scen. Merz verkar trevlig men spelar inte min typ av musik. Jag tittar lite diskret på klockan. Det här är bara en mellanakt och uppladdning för vad som väntar.

Någon gång mellan elva och halv tolv kommer Tara in på scenen tillsammans med de fyra killarna i bandet och vi är tillbaka där den här texten började. Hela Where You Belong låter som en dröm tills den tystnar och Tara säger ”We are Language of Flowers ... from Belfast”. Som andra låt börjar trummisen spela upp det sköna introt till If It's Not You. Deras bästa låt, tänker jag innan bandet ångrar sig. Istället spelas Who You’re With. Jag blundar och hör Tara sjunga Won’t you come back to me, because I wanna be the one who you’re with. Ett och annat skört pophjärta går nog sönder av lycka. Sedan besannas den stora popdrömmen. Många fler än jag har väntat på If It’s Not You. Det finns inte lyrics till den här låten på hemsidan men popkidsen kan texten ändå. Ljudet under spelningen är mycket högt, ändå lyckas vi i publiken nästan sjunga högre än Tara. Spontandans och sing along till min favoritlåt. Det är så enkelt att älska kvällens publik. Bästa låten på spelningen och jag är nöjd, de kan spela vad som helst efteråt. Vi får höra tre nya låtar. Den sista är bäst. Efter det tar Tara upp en gitarr. ”Stor gitarr på liten flicka”, viskar någon bakom mig och jag kan inte låta bli att le. ”Songs About You”, säger en kille längst fram som tydligen sett bandet förut. Taras band avslutar sedan konserten med Tara Mascara. En pojke och en flicka till vänster om mig sjunger med i hela texten och det är så vackert. Jag tycker om dem.

Language of Flowers har skrivit så många perfekta låtar till debutskivan. Alla får inte plats i kvällens liveset. Många blir lite ledsna för att det inte varar längre, trots att bandet klappas in och spelar glada Botanic Gardens som extranummer. Jag saknar kanske I Don’t Care At All men egentligen bryr jag mig inte. Popaganda fick sju låtar. Vi får nio och jag mina två favoritlåtar. Efter konserten ser jag Tara framför scenen. Innan hon går iväg till intervjun med studentradions indieprogram Tandem Pop går jag fram och tackar för en underbar spelning. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev av If It’s Not You.

Tre dagar senare konstaterar jag att Language of Flowers spelning på Mejeriet lördagen den 27 maj var så mycket mer än den finaste konserten i mitt liv.

Setlist: