Jag har inte skrivit ett enda inlägg på den här bloggen, och det är ytterst förkastligt, men jag har åtminstone haft en del bra ursäkter. Jag har bland annat försökt förstå mig på LaMonte Young.
Jag har fortfarande inte lyckats förstå honom. Det beror mest på den här låten, som tydligen heter "31 - 69 c. 12-17-33-12-25 - 13 - 33 PM NYC-" eller något där i närheten. Den version jag bifogar här kommer från en samlingsskiva som heter OHM - The Early Gurus of Electronic Music 1948-1980, och alla någorlunda intresserade har redan hört den.
Jag tycker trots det att det är värt att ta upp den här låten, för vad fan har hänt med den? Den slutar aldrig förvåna, trots att den alltid är lika mördande tråkig som förut. Efter 30 sekunder av ingenting träder ett outhärdligt pip in i den totala tystnaden och stannar där, utan att förändras, i cirka sex minuter. Hur länge det håller på i originalversionen är jag osäker på, men jag är inte så intresserad av det heller. Smärtan som detta utdrag framkallar är nog.
LaMonte Young har gjort en del bra musik, en del fantastisk musik, men just det här är bara frustrerande. Första gången lyssnar man och tror att något ska hända med ljudbilden. När det inte händer lyssnar man en gång till och höjer volymen så att underliggande detaljer ska träda fram, men ingenting träder fram.
Om lösningen på mitt problem finns därute någonstans hoppas jag att ni säger till. Annars dröjer det nog ett tag innan nästa text kommer också.
