At the final moment, I cried
I always cry at endings
Allt som har en början har även ett slut. Det här är ingen konsertrecension. Det här är orden som avslutar den underbaraste av sagor. Men låt oss för all del starta med första kapitlet.
The Stars of Track and Field var den första låten jag hörde av Belle and Sebastian. If You’re Feeling Sinister den första skivan. Som så många andra förälskade jag mig direkt. Det finns så många minnen. Jag låg på sängen och bläddrade i texthäftet samtidigt som jag förundrades av hur vackert allting var. Pianot i The Fox in the Snow. Tredje versen i Like Dylan in the Movies. Baksidan på konvolutet: ”But Isobel, who’s going to support us when our dreams crash against the rocks?”
Det var så längesen. Jag var så ung. Mycket har förändrats och samtidigt ingenting alls. Pojkrum har bytts mot studentrum. Funderingar om livet mot ... funderingar om livet. Jag saknar fortfarande Isobel Campbell men Belle and Sebastian har hela tiden funnits kvar ändå. Märkligt nog har jag aldrig sett dem live. Inte ens mina dagboksanteckningar kan förklara vad jag gjorde de kvällar jag hade chansen. Tror personligen att jag låg i koma. Vaknade tydligen upp i slutet av förra sommaren. Med senaste albumet The Life Pursuit följde en ny turné och jag förstod att jag skulle få en chans till.
Till sist kom den stora dagen. Hemma hos vännerna Elisabet och Cecilia visslade vi oss igenom Asleep on a Sunbeam och Dressed Up in You innan vi steg på bussen till Malmö. Kom fram till KB strax innan nio och välkomnades av Language of Flowers – Where You Belong. Blev genast kär i livet igen. Beställde i baren och styrde stegen mot scenen. Trots att förbandet Suburban Kids With Biblical Names redan spelat var det förvånande nog inte tal om någon trängsel. Vi fann oss tillrätta nära scenen, fulla av förväntningar och drömmar.
Stuart och hans band vandrar snart in på scenen till publikens applåder. Jag räknar till sex män och två kvinnor. Känner bara igen Stuart, Sarah och Stevie. Inledningen är lysande. Jag ler lite extra åt att just The Stars of Track and Field öppnar spelningen. Stuart höjer rösten och medan gitarrerna dånar på slutet försöker han övertyga oss om att stars of track and field are beautiful people. Fast det är förstås oss han sjunger om. När bandet följer upp med Another Sunny Day får alla ett löjligt charmigt leende på läpparna. Det borde inte vara möjligt men min favoritlåt från The Life Pursuit låter bättre än på skivan och vi är så glada. Underbart. Stuart fortsätter med att tramsa sig igenom mellansnacket och nämner The Belle and Sebastian Songbook och vi som står långt fram ser att han håller upp omslaget till Fold Your Hands Child, You Walk Like A Peasent. Många tankar far genom huvudet. The Model? There’s Too Much Love? I Fought in a War? På en sekund hinner jag både räkna ut sannolikheter för att respektive låt kommer att spelas och samtidigt förkasta vetenskapen och bestämma mig för att det är bättre att vänta och se. Det blev Women’s Realm. Stråkarna är så vackra. Sedan får vi höra Belle and Sebastians temasång från deras första EP Dog on Wheels. Den svårbeskrivliga känslan som enklast uttrycks med ett Åhhhh! infinner sig och konserten känns verkligen perfekt.
Jag ville egentligen inte höra fler låtar från nya skivan men man får inte alltid som man vill. Efter Sukie In The Graveyard sätts en bärbar dator igång och skärmen skakar. Det kan bara vara en låt.
”Jag tycker fortfarande inte om den”, säger Cecilia till mig. Hon är inte ensam. Men de som faller, de faller verkligen med en duns. Belle and Sebastian kör över hälften av publiken och jag älskar det. Efter det förväntar man sig mer drag men tyvärr är Electronic Renassaince också början till det bittra slutet. Utfyllnaden stoppas in och det börjar kännas avslaget. Belle and Sebastian är för bra för att spela låtar som The Loneliness of a Middle Distance Runner och Funny Little Frog. Hade jag tagit med mig en lapp om önskemål till Stuart så skulle det stå Sleep The Clock Around, String Bean Jean, Another Sunny Day, Dirty Dream Number Two, Get Me Away From Here I’m Dying, Lazy Line Painter Jane, I Could Be Dreaming, There’s Too Much Love och Le Pastie De La Bourgeoisie på den. Jag fick två av dem. Resten av spelningen faller mig inte riktigt i smaken. Allt som är bra på skiva låter bättre live. A Century of Fakers är magi. Your Cover’s Blown är skräp. Och jag börjar störa mig ordentligt på studsbollarna bredvid oss. De två idiottjejerna som hoppar sönder spelningen till de lugna låtarna får mig att söka mig närmare scenen. De har tydligen också betalat inträde men jag undrar hur folk kan ha så bristande självinsikt att man inte förstår att man förstör för andra när alla kollar snett på en.
Strålkastarna riktas mot hela scenen men allt ljus tycks falla på Stuart. Redan innan första låten spelas sätter han ribban genom att skämta om att hans nyköpta tröja är för kort. Vi får höra en kort refräng från Mamma Mia och Stuart försöker också få en tjej längst fram att fälla en tår men hon skrattar bara. Han skulle ha bett en ung pojke att sucka istället. Men det tycks inte bekymra Stuart som dansar vidare som om han vore i sin egen värld. Han och många andra.
Efter inklappningen spelas The Boy With the Arab Strap och publiken studsar upp och ner och klappar med händerna. De ser lyckliga ut. Belle and Sebastian lämnar scenen för andra gången och det var längesen jag hörde en publik applådera så övertygande. Det är slut. Jag gråter inombords och folk kan nog ana en viss tårögdhet. Det gör så ont att skriva men jag är lite besviken. Det är bra. Vansinnigt mycket bättre än nästan allt annat. Ändå saknas något. Jag vill springa förbi alla vakter in i logen och ropa åt Stuart att spela SLEEP THE CLOCK AROUND. Jag hade hoppats på mer än glad pop att vissla till. Jag ville ha allvar.
Maj 2006 skulle bli världens bästa månad. Vi är halvvägs igenom. Belle and Sebastian är fortfarande ett av världens bästa band. Men inte bäst. En dröm förverkligades den här kvällen och samtidigt dog en annan. När jag gick av bussen i Lund regnade det. Det skulle inte sluta såhär men det är nog bäst att vi går skilda vägar. Jag är tacksam att jag fick se Belle and Sebastian.
But Isobel, who’s going to support me when my dreams crash against the rocks? Jag ska fråga henne när hon kommer hit om ett par veckor.
Setlist
(med reservation för små missar):
The Stars of Track and Field
Another Sunny Day
Women's Realm
Belle and Sebastian
Sukie in the Graveyard
Electronic Renaissance
The Loneliness of a Middle Distance Runner
To Be Myself Completely
Piazza, New York Catcher
Funny Little Frog
A Century of Fakers
We Are the Sleepyheads
Your Cover's Blown
Le Pastie De La Bourgeoisie
I'm a Cucko
Jonathan David
White Collar Boy
Me and the Major
Extranummer:
If You Find Yourself Caught in Love
The Boy With the Arab Strap
